I morgon ska Clara till ögonläkaren i mora då hennes syn plötsligt blivit sämre, skolsköterskan slog larm och när jag pratade mwd Clara sa hon att oftast är allting suddigt. Shit! Då blev jag rädd, varför blir det sämre? Det har ju gått frammåt sen hon fick glasögonen och nu ska det bli så illa. Jag är rädd!
Det värsta är att jag inte kan följa med. Och det är urjobbigt då jag vill ha kontroll och såklart är jag rädd att Anders inte kommer ihåg att berätta allt ;-); svårt att vara ett sånt kontroll freak!
Jag får ligga här och hålla mina tummar att det inte hänt något mer med hennes ögon. Det är läskigt!
Jag har fått remissbekräftelsen till neurologen för ett tag sen och jag skulle kunna få komma så fort dom fick en lucka och det är bra så jag får det ur världen och kanske svar på vad som hänt med mina ben.
Det vore hemskt skönt eftersom jag har svårt att gå och balansen är inte heller den bästa nu. Jag har legat och tänkt i kväll att om jag ska kunna klara det här så måste jag försöka se allting från en annan sida, lättare
sagt än gjort, men hur ska jag orka annars?

Nu ligger jag med stickad mössa, tre tröjor, byxor och ett stort täcke och ändå känns det som om jag ska frysa ihjäl men vet att allt åker av snart då kallsvetten bryter fram.
Trycket över bröstet har lättat lite och lederna är ganska okej, tyvärr är det lite tungt att andas igen och jag vet inte om det är för trycket.
Gabriel har inte somnat än då jag tror han funderar och är lite orolig, han tycker det är hemskt jobbigt att jag är dålig och att det tar sån tid. Han vill ha tillbaka alla rutiner och vem vill inte det! Jag har pratat med honom i tre dagar nu och ibland flera gånger varje dag vad det är som händer och varför och att det INTE är nåt farligt och att jag INTE kommer att dö. Alla blir sjuka ibland, så är det!
Så nu får det bara gå åt rätt håll för det har jag lovat honom!
Men jag förstår hans tankar! Farfar var sjuk,Joakim var sjuk och är man liten så är det väl samma sak dessutom dog hans älskade kanin nyss som han fortfarande sörjer så han har det jobbigt och jag önskar inget hellre än att allt ska bli som vanligt igen. Han kan komma och säga; mamma! Kommer du ihåg innan Clara föddes, vad vi lekte och vad du kunde göra mycket då. Det gör hemskt ont i hjärtat för om han bara visste vad jag skulle vilja bli den mamman igen! Min högsta dröm, kanske vaknar jag snart ur den här mardrömmen...

Kram

.Jag är så glad, hela helgen har dom lekt tillsammans jättebra! Lite tjafs bara men så är det ju :-) Clara sover hos Gabriel och det funkar jättebra.
Det hade varit en mardröm om dom varit sura och griniga och bråkat en hel helg, så jag är så glad över att dom kan leka så bra med varandra utan att det blir tok och det underlättar väldigt för Anders så han uträttasasaker ifred.

Jag kan lixom inte förstå varför det inte blir bättre, det tar så hårt både fysiskt och psykiskt och det blir bara svårare och svårare att hålla minen. Anders ser igenom mig, tror jag och han tycker nog det är minst lika jobbigt som jag, dessutom får han dubbel arbetsbörda.
Min enda önskan är att det ska ta slut nu, jag kommer inte orka så många dagar till och det värsta är att ingen kan hjälpen mig förutom om jag inte väljer att bli inlaggd och fullpumpad med morfin. Inget härligt allternativ kan jag lova! Så det är absolut sista alternativet, jag har fått nog av sjukhus och kommer aldrig att vänja mig vara där hur många gånger jag än kommer vara där!
Det finns inget mer deprimerande ställe!

Jag är stark, men inte hur länge som helst går det att hålla huvudet över ytan.
Jag vet inte ens hur länge jag varit dålig! Jag vet att det började med lungsäcksinflammationen som dom trodde var i båda lungorna (dom är så vana att jag har det så jag får inte längre riktiga undersökningar, dom kollar om det är några nya proppar men är det inte det så är det bara smärtstillande å vila. Jag får absolut inte röntgas om det inte är livshotande för jag har varit i alla dessa maskiner alldeles för mycket och då blir det så här.
Jag har liksom tappat tiden och jag är inte speciellt sugen att veta heller för då kan det nog kännas ännu värre. Deprimerande!
Jag står på avgrundskanten och vinglar, önskar att falla men håller lik förbannat i mig. Om jag bara visste att det var över på nån dag, några dagar, en vecka skulle det vara lättare att se frammåt och fortfarande kunna vara lite mer positiv, jag har varit arg, förbannad, ledsen men nu är jag nog mest sorgsen och känner mig ensam. Det går inte att förstå om man inte varit i det, jag föder hellre tio ungar på raken tre år i rad. Jag kan inte med ord få någon att förstå hur smärtorna river sönder mig, hur vansinnig man blir när det gör så ont att det inte går att ligga, sitta eller stå. Det finns inga ord som kan beskriva helvetet som brakar i min kropp, ändå måste jag skriva. Jag skulle nog bli fullkommligt vansinnig om jag inte skrev och fick tappa ur lite frustration. Jag vill inte prata, orkar inte, finns ingen energi till det så nog är det lite synd om gubben ;-)
Men jag vill inte gnälla, klaga och tala om vart och hur ont det gör hela tiden, därfär är jag tyst och jag kan säga att det är lite jobbigt eller att det är skapligt om någon frågar. Varför vet jag inte, jag är sån bara.

Nu börjar det bli lite för jobbigt så ska be min gubbe ta en stekpanna å slå mig i huvudet ;-)

Ta hand om varandra! Kram

Ringde sjukvårdsrådgivningen nyss och blev riktigt besviken. Inte ett enda litet fjuttig råd jag fick! Som vanligt får man rådet att åka in om det blir för jobbigt, tror inte det! Så länge jag kan andas så stannar jag hemma.
Håller på att bli lite smått galen, när det blir så här mycket samtidigt blir det lite för mycket. Fick ta nitrosprayen i kväll för jag fick sånt tryck igen över bröstet, jippi!
Trodde det höll på att släppa lite och så fick jag tredubbelt istället. Inte shysst alls!
Så nån sömn blir det nog inte, sitter med lindade hand och fotleder och fyra tröjor och byxor att byta när dom blir fuktiga. Jag har nog snart gått igenom varenda serie som finns att titta på och linorna är snart slut, kan inte vara stilla och kan inte vara uppe, så vart sjutton ska jag ta vägen?

Så här blir det lätt på en dag när det värker i handlederna, det hjälper faktiskt lite men nu kör jag samma som jag repar upp annars kommer allt att ta slut.

Kram