Jag har inte orkat att skriva någonting den här veckan. För några dagar sedan så börjar det värka i benen, smärtan kommer och går dygnet runt. I går fick jag fruktansvärt ont under fötterna så jag kunde inte gå för smärtan. Så nu är det inte bara lungsäcksinflammationen :-(
Var till läkaren idag då jag fick dubbelsyn och svimmade igår också, det var droppen på det hela.
Hon gick igenom mig från topp till tå med en massa blodprover, EKG och så gjorde hon ett Neurologtest på mig och det klarade jag inte, jag missade näsan med vänster hand och så föll jag bakåt vid två tester. Jag får en remiss till neurologen för utredning, hoppas att det går fort.
Nåt svar på smärtan i benen och fötterna fick jag inte idag utan får invänta blodprover och remissen. Alltid denna väntan! Jag orkar inte ha ont längre, är det lixom ingen som förstår det? Smärtan äter upp mig.

I onsdags fick barnen sova hos mormor och morfar så dom fick lite ledigt på höstlovet och komma hemifrån. Dom tycker det är jobbigt när jag inte mår bra och det förstår jag. Jag behöver också få vara mig själv, när dom är hemma måste jag hela tiden försöka se ut som om det är okej och det är väldigt jobbigt. Jag kan inte visa att jag har ont, inte när det är som värst. Jag går undan eller sätter på en mask för jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, det får mig illa till mods och det är nog därför jag har svårt att prata om det så ofta blir det att jag svarar att allt är bra bara för att slippa undan. Fegt kanske!?

Smärtan har varit okej nu i några timmar sedan jag tog medicinen men börjar öka. Smärtan ilar genom ena benet medans det i andra bara värker i vaden. Smärtan i fötterna finns även fast jag sitter och när jag tar på dom så ömmar det.
Andningen är tung och höger lunga gör riktigt ont vid varje andetag och jag kan bara ytandas, tyvärr kan jag skada lungorna mer genom att göra så men jag klarar inte att djupandas, det gör så fruktansvärt ont. Jag har gått hos läkare och sjukgymnaster i omgångar för att lära mig att andas riktigt men när smärtan blir för stark fungerar inte det. Då är det bara att försöka överleva.

På eftermiddagen knackade det på dörren och när jag öppnar står det en okänd människa där med blommor! Det var ett blombud och någon hade skickat blommor till mig :-) Så underbart glad, så härligt att veta att det finns någon där som tänker på mig ibland. Jag förstod nästan vem som skickat dom innan jag öppnade och jag hade rätt, det var min kära moster <3
Hon är så underbar och jag har alltid vetat att hon finns där. Tack snälla goa moster <3 det värmde så jättemycket och även fast jag haft så ont idag så har jag varit glad. Tänk vad omtanke gör, jag tittar på den och ler :-)

Ta hand om varandra! Kram