Fick sova skapligt i natt och det var så underbart. Smär.an har lättat lite även om kallsvetten och frossan fortsätter, ledvärken gör mig galen och det enda jag kan göra för att lindra är att linda så hårt att jag nästan stryper blodet.
Jag testade att gå ut idag och Anders följde mig men jag frös och var så yr att jag fick gå in efter några minuter. Får ligga i soffan ett tag till.
I kväll måste jag försöka duscha, jag både ser och luktar hemskt ;-)
Lite läskigt när man är så yr, vill inte gärna falla där.

Jag bloggar från mobilen och tydligen har appen fått fnatt för markören flyttar sig och det är ett helsike att få tillbaka den på rätt ställe igen. Lite smått irriterande! Har inte så stort tålamod efter att ha legat så länge.

Jag har blivit så bortskämd idag :-) Anders har städat, diskat och serverat mig the, det är både skönt och jobbigt, jag har fortfarande lite problem med att se andra göra saker och sitta still själv och det allra värsta är att sitta och ropa efter saker jag vill ha men inte klarar hämta själv. Men vad gör man, stoltheten får sig en liten törn ;-)

Nu när det känns som om det blir bättre så känns allt lite lättare igen, jag ser frammåt.

Kram

Det svåra när man är dålig är alla tankar som snurrar i huvudet. När man är så långt nere och står på avgrunden och gungar är det lätt att tänka själviska, negativa tankar.
Jag är där....
Jag är självisk! Jag vill bara ge upp. Jag har inget liv, jag är en börda, för familjen, för samhället och jag hatar att se mina nära må så dåligt.
Det går inte att laga mina lungor så vad är det för mening att ens försöka fortsätta, jag är inte ens 40 år. Varför bara vara och inte kunna leva? Jag hade såna drömmar en gång, dom är borta.
Jag kan bara inte förstå varför jag, genom mitt liv bara blir omkullslagen gång på gång. Jag har rest mig upp varje gång men krafterna tar slut, lusten att försöka ställa mig upp. Är det nån ide när jag ändå vet att jag snart ligger där igen.

Som sagt det snurrar runt av själviska idiotiska tankar men innerst inne vet jag att jag tar mig upp. Ett leende från mina barn, alla nära och kära som alltid finns runt om mig och stöttar upp, det är det enda jag behöver. Hur kan jag ens fundera....
Jag skulle aldrig någonsin svika mina underbara barn, dom ger mig kraften att fortsätta, deras små armar runt min hals och viskar; mamma! Du är bäst i världen, jag älskar dig till månen och tillbaka. Dom ger mig viljan att kämpa när det är som jobbigast.
Varje dag när dom kommer från skolan så kastar dom av sig kläderna och springer in och kastar sig över mig och berättar om sin dag i mun på varandra, det är så underbart. Det är det jag längtar efter en dag ensam i smärtor som inte kan förklaras.
Jag har hemska mediciner jag måste ta för att ens försöka klara smärtorna och inte ens med dom är jag smärtfri, inte i närheten. Idag hade jag kunnat riva ner tapeterna. Jag höll på att bli galen. Läkaren ringde idag och ökade det extra morfinet jag måste ta just nu, det är jobbigt men i kväll är jag skapligt smärtfri och jag hoppas att jag kan få sova lite i natt. Gabriel har vi fått flytta ut, varken jag el Anders kan sova med två svettiga propellrar i sängen så nu sover Clara inne hos Gabriel och jag hoppas att det kommer att funka i natt iaf.

Jag har gett mig sjutton på att jag ska bli bättre snart, jag måste.
Nästa vecka ska jag ha ljusparty, jag vill inte behöva ställa in det. Det ska bli så kul att få träffa folk och känna sig lite normal för en gångs skull. Jag behöver det! Jag är så mycket ensam även om jag väljer det själv. Jag vill inte att nån ska se mig när jag har så ont, deras blickar och rädslan jag ser vill jag inte ge någon.
Så nästa vecka måste jag vara på benen, jag ska! :-)

Ta hand om varandra! Kram