Alla inlägg under november 2013

Av Catarina - 30 november 2013 17:45

Hoppet är det sista som överger människan
sägs det, tur det!
Idag orkar jag inte "gnälla". Jag får bara acceptera läget som det är.

För första gången i hela mitt liv har jag suttit i soffan och min man har tagit fram ljusstakar, stjärnor och gardiner. Han fixade allt men svärmor kom och strök gardinerna, där gick nog gränsen ;-)
Det känns hemskt konstigt för det här älskar jag att pyssla med men samtidigt skönt för annars hade vi inte fått upp någonting.
Tyvärr har jag glömt adventsljusen :-( Jag fick ju ställa in ljuspartyt så jag har inga ljus
i år, trist och jag vet inte vad jag ska ha istället. Svårt att lösa från soffan :-(

På torsdag kväll är det öppet hus i skolan och det är mitt mål just nu, eftersom vi har två barn där måste vi gå båda två och båda vill att jag ska komma! Jag ska verkligen försöka!

Kram

Av Catarina - 28 november 2013 21:12

Jag trodde verkligen att jag skulle bli nöjd bara smärtan blev bättre! Just nu känner jag mig som en gnällspik. I natt har jag varit kallsvettig och haft världens huvudvärk och hjärtat har rusat, trasslat in mig i lakanen och varit allmänt irriterad och huvudvärken har följt mig hela dagen och verkar inte vilja försvinna. Jag vill ju så gärna och känner att mitt tålamod är slut! Det är tur att jag har en underbar man som står ut med mig :-) Hade det varit jag hade jag kastat ut mig själv ;-)

När barnen kom hem hoppade dom ner brevid mig och myste, det är härligt.
Mormor hade skickat med Anders presenter från spanien och Clara fick en riktig spansk klänning och en solfjäder och Gabriel en ny sjöstjärna då Vilja åt upp hans gamla ( lite understimulerad just nu)
Det är trist att jag inte kan träffa mamma och det var nog tre veckor sen men sen dom kom hem blev hon förkyld och jag törs inte utsätta mig för det. Det räcker nu!

Johannes kommer snart hem och det kommer att bli så kul att se honom, det är över en månad sedan han var hem för han har haft brandjour varje helg så han skulle få in lite extra pengar. Det är bra att han jobbar men det är också tomt :-)

Hoppas nu på en natt med sömn....

Kram

Av Catarina - 27 november 2013 20:24

I morse ökades dosen och idag för första gången på veckor är jag smärtfri! Det är underbart men lite läskigt hur mycket som behövdes och jag blir lite orolig för hur det blir framöver.
På em kom Tanten och jag fick en underbar blomma och en härlig pratstund och massor med hjälp :-) Tack underbara du <3
Sen kom även M och det var härligt att få sitta och prata med vänner, saknat det!
Nu ligger jag och har ont i bröstet och tungt att andas och huvudvärk men vet att det är för allt prat så då är det okej ;-)

Jag både önskar och hoppas att det här nu håller i sig och att det inte sätter fart igen om 2 dagar för då kanske jag snart är på benen igen.

Tack alla goa vänner, nära och kära för att ni finns <3 annars skulle jag inte orka!

Kram


Av Catarina - 26 november 2013 13:27

Igår kväll fick jag panik! Anders berättade att det var 1 december på söndag och jag har inte fixat någonting, barnens julkalendrar fick jag beställa igår kväll med en frakt på 100:- och hoppas dom hinner fram men resten... det blir nog inte så mycket för även om jag mår lite bättre så finns det liksom ingen ork, klarar bara att vara uppe korta korta stunder och kan fortfarande inte äta. The och riskakor funkar men börjar bli fruktansvärt tråkigt.
Det positiva är att jag inte kan ha socker i theet längre ;-)
Det börjar bli lite väl trist och när det som nu inte går så fort frammåt som jag hade önskat känns det lite som jag bara har lust att strunta fullkommligt i allt! Ända tills kottarna kommer hem <3
I morgon ska jag byta till nya dosen och så tar det nån dag innan vi ser om det blir bättre eller sämre. Alla övertygar mig om att det är det rätta och att jag ska prova men det är svårt och jag har lite svårt att lita på folk och det är skillnad att ligga på sjukhus och bli övervakad än hemma själv hela dagarna.

Nu vänder det igen, smärtorna ökar och jag får tyngre att andas igen. F-n!
Mer medicin och hoppas det ger med sig :-(

Kram

Av Catarina - 25 november 2013 13:36

Jag blir så arg! Jag börjar allvarligt fundera på om den här läkaren fått sin legitimation i ett flingpaket!
I morse ringde han, pratade så fort att jag knappt hängde med och så frågar han hur jag mår, tre ord hann jag innan han avbröt mig och bestämde att vi ska öka medicinen ännu mer. Grrrr....varför kan dom inte lyssna? Jag hade ett annat förslag men hann inte ens öppna munnen.
På sån här medicin står det att har man andningsproblem så ska man vara försiktig,visst vore det underbart att få vara smärtfri men jag vill inte vara helt borta och så vore det bra om jag kan andas.
Just nu vet jag inte riktigt vem jag vågar lita på, vem jag ska prata med eller om jag bara ska tacka och ta emot.
Annars har det varit okej än så länge och jag vill nu bara se att det blir bättre och bättre. Har faktiskt lagt i en tvättmaskin även om hjärtat slog som tokig och jag fick sitta en kvart och bara andas :-) framsteg!

Kram

Av Catarina - 24 november 2013 22:11

Jag tror att min nya medicin ställer till en hel del. Det går upp och ner som en jojjo och fast jag är bättre så kan det vända på 10 minuter och det funkar inte. Båda barnen bad mig att bli frisk och såklart är det här oerhört jobbigt för dom. Det gör ont i hjärtat när jag ser hur ledsna dom är när jag inte mår bra, fast jag försöker hålla masken funkar det inget bra och jag tror dom ser igenom mig. I morgon kommer det att bli så skönt att få vara, tre dagar har det varit fullt hus och i morgon kan jag släppa efter lite några timmar.
Kommer ringa VC nu och höra vad vi ska göra för det här är totalt ohållbart om vi ska orka. Jag måste upp innan jag ruttnar bort i soffan, veckor, dagar, timmar och minuter passerar medan jag blir alltmer stressad och bara mår sämre. Nu måste det hända någonting positivt!

Dom sista tre timmarna har varit okej förutom sandpappret som sitter i lungorna och skaver men så länge jag är tyst, stilla och andas sakta är det okej. Ganska sjukt!
Jag hoppas natten blir lugn för jag skulle kunna sova i veckor.
Tänk om det fanns en mirakelmedicin eller varför inte nya lungor :-)
Idag har jag legat och längtat efter att kunna ut och springa, det kommer med jämna mellanrum fast jag vet att jag aldrig kommer kunna göra det, jag saknar det otroligt mycket.
Jag som idrottat så mycket och älskar det, ett tag höll jag på med någonting varje dag. Det var allt möjligt, jag orienterade och rankades faktiskt som femma i dalarna, jag red nästan varje dag och ett tag hade jag 7 hästar som jag tog hand om, jag var gymnast, skytte, jag sprang nästan varje dag mm. Jag har alltid gillat att ha fullt upp och att det händer saker hela tiden så det är
som natt och dag och bara att gilla läget. Men längtan kommer nog alltid finnas kvar och jag måste hitta någonting annat som jag klarar av.
Se frammåt, se möjligheterna....

Kram

Av Catarina - 24 november 2013 14:33

Som det är nu börjar det bli för tungt, jag önskar att jag bara kunde slänga av mig ryggsäcken och springa! Långt, långt bort från allt som gör ont. Både fysiskt och psykiskt.
Årsdagen närmar sig och fast det är 12 år sedan gör det förbaskat ont än. Det värsta är alla tankar på honom i graven, djupt ner i jorden ligger min bebis, ensam. Det gör ont!
Jag har vidriga bilder i mitt huvud som jag inte ens kan beskriva med ord.
Det är inte över än, båda våra barn är anlagsbärare av sjukdommen och kan råka lika illa ut som vi, så innan dom ens planerar att skaffa barn så måste dom testasig så inte den andre partnern har det, som vi, en på flera miljoner men det hände oss!
Det finns inte i ens vildaste fantasi att det skulle kunna hända någonting med ens barn utan man åker in och föder och sen har man en gullig bebis med sig hem. Vi åkte hem på nyårsaftonen, det var trettio grader kallt med en tom bilstol.
Det var så tomt, någonting fattades och jag var som bedövad. Mjölken rann som ett såll och jag blev så arg, jag hade en massa mat men inget barn.
Samtidigt hade jag dom stora grabbarna att ta hand om och det var nog bra att kunna fokusera på någonting annat.
Jag och Anders sörjde olika men istället för att glida isär kom vi ännu närmare varandra, han kunde förstå mig.
Det var hemskt jobbigt med alla rykten som gick, tyvärr fick vi höra det mesta och det gjorde att jag inte ville träffa nån och absolut inte åka och handla. Jag varken ville eller kunde förklara för alla människor det dom ville höra och vi hade inga svar heller.
Att besluta att skicka honom på obduktion var det svåraste men det bästa vi kunde gjort, jag sa nej många gånger först men dom övertalade mig och hade vi inte gjort det hade det kunnat bli samma sak igen.
När han dog och under den långa återupplivningen märkte dom tillslut att det inte gick att få ner luft, bröstet höjde sig inte och då trodde dom att det var någonting fel med lungorna och diafragman men det var det inte.
Han hade en sjukdom som heter potters syndrom och njurarna var så stora att lungorna inte kunde utvecklas och därför somnade han in så fort dom klippte navelsträngen.
Jag fick inget veta förens efteråt men tyckte det var så konstigt att jag aldrig fick höra något skrik.
Det var svårt att förstå och jag kommer inte ihåg hur jag reagerade men jag var nog ganska lugn utåt, vi låg i varsin säng utanför operationen och jag kunde inte röra mig efter bedövningen annars hade jag nog sprungit därifrån.
Sen hade dom problem vart dom skulle göra av oss, det var ju inte så trevligt att hamna på bb med en massa bebisar men tillslut blev vi inskjussade på gynavdelningen.
Johannes fyllde år dagen efter och alla komdit och firade honom på sjukhuset, våraföräldrar hade fixat present som tur var.
Jag hade honom hos oss så mycket vi bara fick men det var inte långa stunder åt gången eftersom det var "för" varmt. Varje gång dom hämtade honom och skjussa ner han till källaren dog en bit av mitt hjärta och tillslut fick jag inse att jag fick släppa honom. När prästen kom och ville prata med oss låssades jag sova, jag ville inte höra, inte prata bara vara ifred.
Jag orkade inte ens bry mig om begravningen, jag lät andra sköta det och en månad senare var det dax, jag vet faktiskt inte vad som var värst, att få reda på att min son var död eller att sänka ner honom i jorden en kall januari dag.
Ett år efter fick vi träffa en massa forskare och lämna prover och sen var det lixom bara att gå vidare.
Någonstans runt där blev min fibromyalgi värre och jag hade svårt att klara av att jobba dom tunga passen på demensboendet. Efter ett tag blev jag sjukskriven och sen har det gått upp och ner i alla år men jag har inte kunnat jobba heltid igen och nu kan jag inte jobba alls, bara det är en stor sorg.

Jag tror någonstans att allt har en mening även om jag inte förstår syftet med allt, visst har jag blivit starkare men samtidigt börjar det bli lite väl tungt att bära omkring på allt och fortfarande se allt från den ljusa sidan.
Jag måste ha varit en hemskt vek och elak person i mitt tidigare liv ;-)
Just nu är det bara att fortsätta att släpa mig igenom livet och försöka hålla huvudet ovanför och helst ska jag se glad ut!
Det underlättar vid nästa smäll...

Kram

Av Catarina - 23 november 2013 14:39

Äntligen har jag fått tvätta håret! Trodde aldrig att jag skulle må så bra av det som man alltid tar för givet.
Så fort Anders kom hem från jobbet hoppade jag in fast han protesterade :-) Men jag känner mig piggare idag, knappt nåt ont och andas bättre och knappt nån yrsel alls...jag mår nästan bra :-)
Det han var rädd för var nog att det skulle bli för jobbigt.

Jag tänker absolut inte ta ut någonting i förskott för det kan vända snabbt men just nu tänker jag bara njuta av dagen och min familj <3
Jag kan inte ligga och tänka OM...fast jag kanske borde!
Det är några veckor nu vet fortfarande inte hur många då jag inte vill kolla i kalendern, men det känns i hela kroppen. Det värker i varenda muskel jag har och jag bara önskar jag snart kan komma upp helt och kunna gå ut och få frisk luft, gå en promenad i skogen med hund och ungar, hämta dom från skolan :-)

Drömmar och önskan måste få finnas annars skulle allt bli så mörkt och trist, jag får ligga i soffan ett tag till och kika ut på det underbara vädret och bara hoppas...

Kram

Presentation

  Jag är en 39 årig 5 barns mamma

Translate

Gästbok

Buzzador

 

Jag väntar på en ny kampanj

 

Arkiv

Frågeruta

20 besvarade frågor

Kategorier

Senaste inläggen

Bloggar jag följer

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17
18
19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

RSS

Fler besökare till bloggen

Bloggportalen

Allmänt

Skapa flashcards