Inlägg publicerade under kategorin Min ängla son

Av Catarina - 16 oktober 2014 08:40

Här har det har hänt mycket sen sist.
Jag har äntligen bytt medicin och mår mycket bättre även fast biverkningarna är rätt så jobbiga.

Gabriel har börjat på scouterna och varit på sin första hajk! Utan mamma eller pappa :-) så stolt över honom.
Clara har börjat rida på ridskola :-)

Clara har fyllt 7 år! Tiden rusar verkligen fram. I helgen ska hon och Gabriel ha varsit kalas. Vet inte riktigt hur jag tänkte där att ha två barnkalas två dagar i rad. :-)
Samtidigt skönt att ha det överstökat! När Gabriel fyllde 10 år så blev han opererad och sen har vi både glömt och skjutit fram det.

Idag vaknade vi till första snön :-)
Barnen var överlyckliga fastän det knappt är vitt ute :-)
Men visst är det lite mysigt!

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta blogga regelbundet.
Jag har tappat lusten och jag jobbar varje dag på att hitta gnistan igen. Jag famlar i mörkret och tycker just nu att jag är ganska värdelös, jag vill så mycket och kan så lite!
Jag måste försöka lära mig att acceptera min situation men det känns som om jag ger upp då. Det är trassligt och många tankar och jag har svårt att skriva om det.

Ta hand om varandra! Kram

Värmer bettet innan tränsning :-)

Gabriel klättrar på varje onsdag.

Barnen har pysslat fint till storebror.

Våran morots skörd. Det blev bara små små morötter men är goda ändå och både kaninerna och marsvinen älskar dom :-)

Jag har testat att göra napphållare, blev jättenöjd :-)

ANNONS
Av Catarina - 28 december 2013 17:40

Vaknade 5 minuter innan han föddes för 12 år sedan och känner klumpen i halsen. Den långa komplicerade förlossningen spelas upp för mig. Orden dom sa men jag inte hörde. Jag vill bara gråta men kan inte, hjärtat är tomt idag. Jag är totalt tömd på alla känslor och vill bara vara.
Samma varje årsdag, år efter år.
Dom säger att tiden läker alla sår, har dom någonsin mist sitt barn? Sitt älskade barn?
Det går inte att beskriva, inte heller förstå.


Jag hoppas du finns där någonstans, att jag får träffa dig igen. Vårat möte var för kort och jag vill ha mer. Laga mitt trasiga hjärta med biten du bär och kunna känna mig hel igen.
Älska dig.

Vi har varit till graven med en vacker blomma och tänt massor med ljus, det blåste och regnade så jag hoppas ljusen brinner än. Har tänt ett ljus hemma, grabbarna hade köpt änglaljushållare som vi fick när vi kom hem från sjukhuset. Underbara ungar!

Kvällen kommer bli dyster och jobbig men jag måste hålla ihop, Clara är hemma och är redan ledsen då hon skulle sovit hos mommo men hon fick jobb i sista sekunden och det var för tråkigt med morfar ( han är så stapplig och orkar nog inte heller )
Gabriel sover hos moster och nån annan som hon kunde sova hos hittade vi inte. ( jag menar inte att jag skulle fråga vem som helst för att bli av med henne )

Hade varit skönt att få den här natten själva men får nu försöka göra det bästa för henne.
Det är bara så svårt att både älska och vara tom samtidigt.

Mina älskade barn <3


Ta hand om varandra! Kram




ANNONS
Av Catarina - 24 november 2013 14:33

Som det är nu börjar det bli för tungt, jag önskar att jag bara kunde slänga av mig ryggsäcken och springa! Långt, långt bort från allt som gör ont. Både fysiskt och psykiskt.
Årsdagen närmar sig och fast det är 12 år sedan gör det förbaskat ont än. Det värsta är alla tankar på honom i graven, djupt ner i jorden ligger min bebis, ensam. Det gör ont!
Jag har vidriga bilder i mitt huvud som jag inte ens kan beskriva med ord.
Det är inte över än, båda våra barn är anlagsbärare av sjukdommen och kan råka lika illa ut som vi, så innan dom ens planerar att skaffa barn så måste dom testasig så inte den andre partnern har det, som vi, en på flera miljoner men det hände oss!
Det finns inte i ens vildaste fantasi att det skulle kunna hända någonting med ens barn utan man åker in och föder och sen har man en gullig bebis med sig hem. Vi åkte hem på nyårsaftonen, det var trettio grader kallt med en tom bilstol.
Det var så tomt, någonting fattades och jag var som bedövad. Mjölken rann som ett såll och jag blev så arg, jag hade en massa mat men inget barn.
Samtidigt hade jag dom stora grabbarna att ta hand om och det var nog bra att kunna fokusera på någonting annat.
Jag och Anders sörjde olika men istället för att glida isär kom vi ännu närmare varandra, han kunde förstå mig.
Det var hemskt jobbigt med alla rykten som gick, tyvärr fick vi höra det mesta och det gjorde att jag inte ville träffa nån och absolut inte åka och handla. Jag varken ville eller kunde förklara för alla människor det dom ville höra och vi hade inga svar heller.
Att besluta att skicka honom på obduktion var det svåraste men det bästa vi kunde gjort, jag sa nej många gånger först men dom övertalade mig och hade vi inte gjort det hade det kunnat bli samma sak igen.
När han dog och under den långa återupplivningen märkte dom tillslut att det inte gick att få ner luft, bröstet höjde sig inte och då trodde dom att det var någonting fel med lungorna och diafragman men det var det inte.
Han hade en sjukdom som heter potters syndrom och njurarna var så stora att lungorna inte kunde utvecklas och därför somnade han in så fort dom klippte navelsträngen.
Jag fick inget veta förens efteråt men tyckte det var så konstigt att jag aldrig fick höra något skrik.
Det var svårt att förstå och jag kommer inte ihåg hur jag reagerade men jag var nog ganska lugn utåt, vi låg i varsin säng utanför operationen och jag kunde inte röra mig efter bedövningen annars hade jag nog sprungit därifrån.
Sen hade dom problem vart dom skulle göra av oss, det var ju inte så trevligt att hamna på bb med en massa bebisar men tillslut blev vi inskjussade på gynavdelningen.
Johannes fyllde år dagen efter och alla komdit och firade honom på sjukhuset, våraföräldrar hade fixat present som tur var.
Jag hade honom hos oss så mycket vi bara fick men det var inte långa stunder åt gången eftersom det var "för" varmt. Varje gång dom hämtade honom och skjussa ner han till källaren dog en bit av mitt hjärta och tillslut fick jag inse att jag fick släppa honom. När prästen kom och ville prata med oss låssades jag sova, jag ville inte höra, inte prata bara vara ifred.
Jag orkade inte ens bry mig om begravningen, jag lät andra sköta det och en månad senare var det dax, jag vet faktiskt inte vad som var värst, att få reda på att min son var död eller att sänka ner honom i jorden en kall januari dag.
Ett år efter fick vi träffa en massa forskare och lämna prover och sen var det lixom bara att gå vidare.
Någonstans runt där blev min fibromyalgi värre och jag hade svårt att klara av att jobba dom tunga passen på demensboendet. Efter ett tag blev jag sjukskriven och sen har det gått upp och ner i alla år men jag har inte kunnat jobba heltid igen och nu kan jag inte jobba alls, bara det är en stor sorg.

Jag tror någonstans att allt har en mening även om jag inte förstår syftet med allt, visst har jag blivit starkare men samtidigt börjar det bli lite väl tungt att bära omkring på allt och fortfarande se allt från den ljusa sidan.
Jag måste ha varit en hemskt vek och elak person i mitt tidigare liv ;-)
Just nu är det bara att fortsätta att släpa mig igenom livet och försöka hålla huvudet ovanför och helst ska jag se glad ut!
Det underlättar vid nästa smäll...

Kram

Av Catarina - 4 oktober 2013 00:47

Jag och Clara har gjort en tårta tills i morgon. Det blir en gräddtårta i år eller godistårta som Clara kallar den.
När vi hade på grädden så säger hon; mamma, nästa år kan väl du åka på bingo.
Öööö vad menar du med det? Varför då?
Jo för då kan du vinna pengar och jag kan få en Hello Kitty tårta när jag fyller sju år ;-)
Goa ungen min <3

Tack vare "tanten" så har jag en jättebra present. Precis vad hon önskat sig! Och jag sparade pengar.
Tack snälla goa underbara vännen min <3

Nu är det dax att sussa för i morgon ska jag upp 06.00 och göra klart tårtan och sen ska vi sjunga för Clara :-)

Ta hand om varandra! Kram

Av Catarina - 11 juni 2013 19:10

Idag var jag, barnen och svärmor och planterade på graven.
Barnen hade valt blommor i år och det blev sååå fint.
Jag har haft så dåligt samvete så länge för att vi inte har hunnit / orkat fixa där.

Jag blev riktigt irriterad idag, jag fick en kommentar om att jag är stram för att jag tagit bort "vänner" på fb. Ööö är inte det upp till var och en? Jag är inte aktiv där och så tycker jag det är dumt att vara vän med folk som jag kan träffa dagligen och anledningen till att jag skaffade fb var att jag skulle få kontakt med mina gamla klasskompisar från vad/fagersta. Tydligen är jag idiotisk för att jag inte är nyfiken vad andra gör och så får man absolut inte ta bort "vänner". Trist men man ska väl inte vara annorlunda och alla måste gilla fb!

Ta hand om varandra! Kram

Av Catarina - 10 maj 2013 23:41

...vad jag tänker på dig. Mitt hjärta brast när du gav dig av, du klarade inte ens att skrika när du äntligen föddes. Ditt liv var över på några sekunder efter att navelsträngen klipptes.
Jag trodde det var ett stort skämt när barnmorskan berättade att du inte fanns hos oss längre, det var omöjligt! jag hade ju nyss fött dig, känt dig i min mage. Väntat och längtat och älskat dig.
Det gör fortfarande ont och kommer alltid att göra det.
Min fina ängel, vad jag hoppas att du har det bra där du är. Jag vill inte tänka på att du ligger nere i mörka kalla jorden alldeles ensam, hjärtat knyts och jag kan knappt andas vid tanken.
Fina, fina bebisen min, vad jag önskar att du fanns här ibland oss. Jag saknar dig så! Min älskade ängel <3

Kram din mamma

Av Catarina - 18 januari 2013 11:27

Nu är det precis 11 år sen jag fick begrava min älskade son. Det tog tid eftersom vi bestämde att skicka honom på obduktion, först sa jag blankt nej, jag ville absolut inte men efter några dagar och mycket disskutioner så sa vi att det är säkrast att få veta varför utifall att vi skulle få flera barn. Vi ville absolut inte vara med om det här igen.

Och visst var det tur, vi båda bär på gener för en genetisk njursjukdom som gör att njurarna blir förstorad så lungorna inte kan utvecklas och det heter Potters syndrom. våran son hade värsta typen, det finns olika och som längst så hade ett barn levt 11 dagar. Med Gabriel och Clara fick vi åka till Uppsala på klinisk genetik och göra moderkaks prov. Både Clara och Gabriel är anlagsbärare som vi.

Tänk att träffa någn med samma genfel, det var en på flera miljoner men jag lyckades. Det var absolut ingenting som jag tänkte på med mina andra barn, man förväntar sig att få ett friskt barn tan några som helst skavanker men med facit i hand så har man en otrolig tur om det går bra, det är så mycket som behövs gå rätt och det är otroligt dom gånger det gör det så man ska vara väldigt tacksam för dom fina barn som man har.

Begravningen var vidrig, innan skulle vi bestämma blommor, musik och allt annat men jag orkade inte, jag brydde mig inte alls utan jag var instängd i min bubbla. Anders och prästen fick göra det mesta, jag sa bara ja. Visst ångrar jag mig, lika så att jag inte tog några kort!!! Sjukhuset tog kort men på alla kort har han mössa på sig och så blev det fel så korten var i färg! Det skulle vara svartvita då det ser lite läskigt ut när läpparna är blålila och naglarna blå så det var inte så kul men min syster fixade svartvita kort åt oss.

Barnen fick välja en låt som skulle spelas och dom valde teddybjörnen fredriksson, Johannes var då 8 och David 6 år.

Vi var bara dom närmaste på begravningen, det räckte gott och väl. Jag kommer inte ihåg så mycket av själva begravningen, jag bara grät och tyckte att livet var så fruktansvärt orättvist. Där låg min son, i den allra minsta kista som fanns och jag skulle aldrig mer få se honom, hålla honom i mina armar.

När kistan skulle sänkas ner i det enorma hålet i jorden så gick mitt hjärta i tusen bitar och jag hör någon skriker NEJ! Jag vet inte vem det var, tror det var Anders lillebror, det var fasansfullt! Sen skulle vi bara lämna honom där och åka hem! 

Efteråt samlades vi hemma hos oss men det kommer jag inte heller ihåg någonting av förutom att jag bara ville att alla skulle åka, jag ville vara själv.

Det tog väldigt länge innan jag villeträffa nån, prata i telefon eller åka och handla, Anders fick sköta allt för jag orkade bara inte träffa folk så jag isolerade mig totalt men som tur var så har jag helt underbara vänner som inte accepterade det, dom ringde tills jag pratade, kom på besök.

Då fick jag verkligen veta vilka mina riktiga vänner var <3

Så nu 11 år senare så finns känslan fortfarande kvar hos mig, den kommer aldrig att försvinna.

 

Kramar Catarina

 

Av Catarina - 29 december 2012 02:04

Jag vill bara gråta men mina tårar är slut, det gör så ont i mig.
Undrar hur du hade sett ut? Hade du liknat nåt av dina syskon? Hur hade du varit? Gillat sport eller teknik?
Mina tankar far runt i huvudet och det finns inga svar, jag har så många frågor.


På eftermiddagen åkte vi ner till malung och köpte en blomma till graven men den blomsteraffären jag brukar handla i är stängd och den andra hade inte alls det jag ville ha så det blev bara tre rosor med lite grönt i.
Jag brukar köpa en kruka med ett litet arrangemang i och det är perfekt.
Vi åkte till graven och tände våra ljus, jag stod kvar en stund när resten börjat gå tillbaka till bilen, det var -17 grader så småkottarna frös.
En saknad och en längtan som inte riktigt går att ta på, mitt barn! Det är så ofattbart, kan inte förstå.
11 år har det gått men samma känsla finns kvar inom mig, förtvivlan, hopplöshet och den djupa sorgen. Imgen mamma borde få begrava sitt eget barn!


Men om jag ska vara klok och förnuftig och trösta mig själv ( vilket jag inte alls vill idag) så kan jag tänka så här, om Joakim levat så hade jag nog inte haft Gabriel och Clara!


Det här inlägget blev rörigt och inte alls som jag hade tänkt mig men jag kan inte tänka klart, jag är så trött och ledsen och har så ont så det bara snurrar i mitt huvud.


Jag älskar dig min son







Presentation

  Jag är en 39 årig 5 barns mamma

Translate

Gästbok

Buzzador

 

Jag väntar på en ny kampanj

 

Arkiv

Frågeruta

20 besvarade frågor

Följ bloggen

Följ Min kamp i livet med Blogkeen
Följ Min kamp i livet med Bloglovin'

Kategorier

Senaste inläggen

Bloggar jag följer

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Fler besökare till bloggen

Bloggportalen

Allmänt

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se