Ibland känns det som att livet testar mig lite alltför hårt, käftsmäll på käftsmäll. Jag hinner precis kravla mig upp när nästa kommer och jag ligger lamslagen igen. Den här gången tom, utan ord. För vad kan jag säga? Jag har ingen talan eller valmöjlighet den här gången, det är bara att le och se glad ut och hoppas det försvinner. Fast det är inte troligt. Inget jag vill, inte vad jag hade hoppats på, men likf-bannat är det där. Hänger över mig och gör mig stum.


Smärtorna håller mig i sitt grepp än, även om det är mycket bättre är det inte bra. Jag har ingen energi kvar alls, allt går åt till att ha ont och det gör mig så irriterad, jag vill så mycket och göra massor med barnen på jullovet.
Jag är arg, har varit arg i flera dagar. Det räcker nu! Jag måste ta tag i det som jag kan ändra på och det andra är bara att acceptera. Inse att mitt liv aldrig kommer att bli perfekt igen men kanske tillräckligt bra att jag står ut.

Ikväll är jag ensam, och det var precis vad jag behövde, bara få vara och trassla in mig i mina tankar. Kanske jag kan hitta en ände?

Kram