Vaknade 5 minuter innan han föddes för 12 år sedan och känner klumpen i halsen. Den långa komplicerade förlossningen spelas upp för mig. Orden dom sa men jag inte hörde. Jag vill bara gråta men kan inte, hjärtat är tomt idag. Jag är totalt tömd på alla känslor och vill bara vara.
Samma varje årsdag, år efter år.
Dom säger att tiden läker alla sår, har dom någonsin mist sitt barn? Sitt älskade barn?
Det går inte att beskriva, inte heller förstå.


Jag hoppas du finns där någonstans, att jag får träffa dig igen. Vårat möte var för kort och jag vill ha mer. Laga mitt trasiga hjärta med biten du bär och kunna känna mig hel igen.
Älska dig.

Vi har varit till graven med en vacker blomma och tänt massor med ljus, det blåste och regnade så jag hoppas ljusen brinner än. Har tänt ett ljus hemma, grabbarna hade köpt änglaljushållare som vi fick när vi kom hem från sjukhuset. Underbara ungar!

Kvällen kommer bli dyster och jobbig men jag måste hålla ihop, Clara är hemma och är redan ledsen då hon skulle sovit hos mommo men hon fick jobb i sista sekunden och det var för tråkigt med morfar ( han är så stapplig och orkar nog inte heller )
Gabriel sover hos moster och nån annan som hon kunde sova hos hittade vi inte. ( jag menar inte att jag skulle fråga vem som helst för att bli av med henne )

Hade varit skönt att få den här natten själva men får nu försöka göra det bästa för henne.
Det är bara så svårt att både älska och vara tom samtidigt.

Mina älskade barn <3


Ta hand om varandra! Kram