Dagen började bra, jag vaknade visserligen 5 men mådde hyfsat bra. På fm kunde jag fixa både tvätt och disk och hade bara yrsel så det kändes verkligen som om jag var på G nu. Det var jättekul att kunna pyssla lite, som jag längtat!
Jag blev kanske lite väl kaxig då jag tog en dusch efteråt och det gick inget vidare, halva benet och foten domnade och tillsammans med yrseln blev det lite farligt, där står jag med schampo i håret och vet inte hur jag ska fixa det.
Dessutom klarar jag inte att blunda när jag står för då faller jag men det hoppas jag få svar om varför när jag varit hos neurologen.
Det tog nog en halvtimme innan jag fått ur schampot men det gick :-) och efteråt slocknade jag i soffan ett par timmar så när barnen kom kändes det bättre igen och jag kunde hjälpa Gabriel med läxan och sitta med vid middagen. När vi sitter och kollar på bolibompa så var det som om nån sköt mig i sidan av höger lunga, det bara blixtrade till och det kändes så himla hopplöst igen, det är som nån galen berg och dalbana som aldrig stannar, jag vill bara gå av.
Ett steg fram och två bak.
Jag var tvungen att ta fulldos av vb medicinen och det var ett tag sedan men efter ett par timmar känns det bättre igen förutom att jag nu fick tyngre att andas, men det skyller jag på medicinerna. Nu äter jag även antibiotika så det är en del. Tycker synd om min kropp och funderar hur länge den ska orka egentligen.
Jag har ofta tänkt att om jag vinner pengar, tänk vad underbart men nu struntar jag fullkommligt i det det enda jag vill är att bli frisk och slippa alla mediciner, all smärta och bara vara en normal person sen om jag är fattig så är det så.

Rocasean har bara exploderat i ansiktet och nu gör det riktigt ont, det kliar, svider och drar i huden och det värsta är att låta bli att röra, vilket jag inte kan. Jag kan inte kyla med vatten för då blir huden ännu torrare så det enda jag kan använda är en salva syrran gjort till mig med bara rena ingredienser annars blir det bara värre. Det är trist och jag hade önskat att det kunnat sitta någon annanstans på kroppen där det inte syntes lika mycket.
Likaså struman, halsen är väldigt svullen och ser väldigt konstig ut och jag kan inte använda sjalar eller höga tröjor för ingenting kan ligga mot halsen för det är riktigt obehagligt. Man kan undra hur mycket otur jag ska ha :-) tur jag aldrig brytt mig speciellt hur jag ser ut ;-)
Det hade varit bättre om smärtan i lungorna hade synts på utsidan då kanske jag sluppitbråka så mycket och blivit tagen på allvar, kanske det hade kunnat hållas i schack så det inte blev så här illa men det får jag nog aldrig reda på. Struman får jag ingen hjälp med även fast den syns :-)

Nu när barnen ser att jag börjar bli bättre så har det blivit mer bråk, dom testar nog lite hur långt dom kan gå men jobbigt är det och jag har inte mycket tålamod, tyvärr. Flera kvällar bråkar och tjafsar dom och det tar minst ett par timmar innan dom somnar och jag är så nära att flytta ut Clara från Gabriels rum men samtidigt blir det då spring på nätterna och jag behöver dom timmar som jag kan få och Anders går upp 03.30 varje morgon och ska han orka behöver han också sova så jag väntar och hoppas på ett under ;-)
Clara har börjat skrika som en galning så fort det är någonting eller när hon får ett nej, hon stampar och skriker så det hörs nog i hela byn :-) så huvudvärk kan man inte ha i det här huset!
Jag hoppas på att det är för att hon är trött, för det är hon varje eftermiddag och sen är hon 6 år :-)
Det är långa dagar på skola och fritids och jag bara önskade jag kunde göra någonting åt det men så länge Anders jobbar i värmland och jag är dålig så måste vi göra så, mitt dåliga samvete. Gabriel var arg här förut och sa då till mig varför han inte kunde få sluta tidigare när jag bara "bara" var hemma. Tufft!!! Det gör ont i hjärtat och jag var tvungen att försöka göra någonting åt det och gav som förslag att han kunde ta bussen hem efter skolan några dagar i veckan men det ville han inte, han vill inte åka buss hem själv sen han inte kom lös från bältet. Just nu kan jag inte hämta heller för jag kan omöjligt köra bil på alla mediciner så det får vara mitt dåliga samvete ett tag till :-(

I morgon kommer jag att gå ut för första gången på över en månad! Jag är så förväntansfull men samtidigt livrädd. Som tur är kommer Tanten att vara med mig utifall....

Kram