Wow vilken natt! När Anders klocka ringde 03.30 hade jag fortfarande inte somnat och det blev ännu värre när han åkte så halv fem var sista gången jag tittade på klockan och halv sex var jag vaken igen.
Så hela dagen har varit knäpp och jag är så trött och huvudet bultar som tokig. Som tur var fixade barnen så kaninen och hunden fick mat, jag gjorde i ordning åt marsvinen ställde på byrån och glömde bort!
Glömde fylla i lucia lapparna och skicka med barnen, Gabriels loggbok ligger kvar på köksbordet, hällde medel i toan och sen somnade jag.
Anders hittade maten till svinen när han kom hem och jag skäms, Gabriels fröken smsade och jag skäms även om jag inte gjort det med flit :-(
I natt vill jag sova, en hel natt utan smärtor vore så underbart.
Nu måste jag ladda till lucia, en massa folk på liten plats = ingen luft. Jobbigt men ingenting kan få mig att missa det :-)
Missade Claras förut och även om jag låg på IVA så känns det än! Clara var jätteledsen och jag med, sånt missar man inte.
Snart ska jag laga mat för första gången på många veckor :-)
Jag ska överaska min man med en thaigryta, det var jättelängesen jag gjorde det och han är verkligen värd det. Han jobbar, fixar allt hemma och dessutom börjar han bli förkyld. Alla vet hur det är när en karl är förkyld ;-)

Kram

Kan inte sova! Ligger och vrider mig i sängen och blir alltmer irriterad. Jag är sååå trött, snälla låt mig sova.
Hela helgen har varit jobbig fast det är mitt fel!
I lördags skulle Anders ner och handla och köpa nya vinterskor till Gabriel och jag tyckte att jag var okej så jag skulle följa med. Det gick också över förväntan bra, så efter några timmar var vi hemma och Tanten kom och hämtade barnen för dom skulle få baka pepparkakor :-)
Efter en stund fick jag världens käftsmäll och jag fick verkligen ångra vad jag hade gjort. Smärtan åt upp mig!
Det höll i sig i flera timmar och inte ens extra medicinen hjälpte speciellt bra.
Idag var vi bjudna hem till mamma och pappa på födelsedagsmiddag på eftermiddagen och jag vilade hela fm och det gick faktiskt bra, jag fick gå ifrån några gånger och lägga mig men är nöjd ändå. Skönt att kunna göra något!
Ett annat problem är att jag inte kan äta, nu kan jag visserligen få i mig mat men den går ist rakt igenom. Jag hoppas att det kommer att rätta till sig själv om ett tag för det blir jobbigt i längden fast om jag ska se det positivt så är det en bra bantningskur ;-) som mer än väl behövs. Om övervikten försvinner så kommer jag antagligen att få lättare att andas!

Det är så kul att se barnen leka i snön, dom älskar verkligen att det kommit och bor ute. Innan så var dom knappt ute alls men nu är dom hellre ute än inne och det är så det ska så Anders har äntligen plockat fram alla bobar, pulkor, madrasser, sparkar och spadar. Dom skottar, plogar med sparkarna eller kör med sina bobar. Lite trist var det att Claras (Davids gamla) bob gått sönder, jag fick en snilleide att det var en bra julklapp men när jag kollat priserna så fick jag en chock! Mellan 700-800 :- för en stiga bob.
Hon behöver även nya skridskor och det är viktigare, just nu åker hon varje dag på fritids med för små skridskor och det funkar inte. Nu är det så kallt att raggisar måste få plats.
Jag och barnen satt och tittade i leksakskataloger och är det nån mer än jag som tycker det är hutlösa priser!?
Har man en fjuttig pension så funkar det inte speciellt bra med 4 ungar. Jag önskar mer än någonsin att jag bara kunde ringa F kassan och säga att jag inte behöver den mer utan att jag kan börja jobba. Det är väldigt tungt att se att mitt liv ska vara så här tills jag är gammal. Jag skulle ju bli förskollärare, ambulans helikopter läkare eller hästuppfödare. Nu är jag ingenting!
Inte ens trevlig, jag känner när jag är ut att jag orkar inte småprata med folk utan bara fokusera på att fixa det vilket säkert kan uppfattas som aningen kyligt och jag hoppas att ingen blir stött.

Klockan ringer om mindre än 4 timmar så nu börjar jag känna lite panik, måste få sova om jag ska orka i morgon, ingenting blir bättre av att jag är trött. Jag hade tänkt försöka städa badrummet lite smått i morgon för att känna efter vad jag klarar.

Det är sånt här som får en att orka fortsätta frammåt när allting känns omöjligt <3

Kram

I morse hoppade barnen ur sängarna och kastade i sig frukosten för att hinna ut innan skolan. Överlyckliga över att det kommit så mycket snö :-)
Anders slutade lite tidigare för att kunna hämta medan det var ljust så han och barnen kunde köra snö, tur grannen har traktor ;-)
Det är mycket mysigare nu när det är vitt ute och lite mer julstämmning!
Vi har då ingen insyn i badrummet nu iallafall :-) halva fönstret är täckt med snö.

Typiskt nog sov jag bara en timme, när Anders gick upp 03.30 var jag fortfarande vaken men vid fem somnade jag för att sen hoppa upp när klockan ringde vid sex. Det var tungt att fixa barnen och få dom att gå till bussen själva i mörkret men det gick och sen var jag halvdöd och halvsov i soffan hela dagen.
Bestämde mig att gå på öppet hus i skolan och jag fick Tanten att följa mig, utifall att...
Det var jättekul att komma ut även om det blev jobbigt men så himla kul att få se vad kottarna har för sig i skolan. Jag och Tanten började i Claras klass och hon blev såklart jätteblyg ;-) Efter ett tag gick vi upp till Gabriels klass och Anders fick gå till Clara. Gabriel hade gjort ett hus och kopplat in lampor, det fanns olika rum med möbler och han var sååå stolt :-) Nästa vecka får dom ta hem husen så nu måste vi hitta lampor och grejer för det får inte följa med.

Jag blir jätteglad att dom får göra såna här saker istället för att bara läsa om det. Det ärsupernyttigt och roligt.

Tack snälla underbara Tant som följde med mig!

Nu ligger jag här, klockan går och jag hoppas få sova några timmar i natt, smärtan är inte outhärdlig men nog så irriterande att det inte går att somna.

Idag ringde David och berättade att han sålt sin bil och ska köpa en ring! Va??? Mamma - vi ska förlova oss! Öööö har du tänkt igenom det? Har du råd?
Men mamma... Jag köper en lite dyrare ring till Isabelle och en billig till mig själv.
Hahaha gofis <3
Vad ska jag säga? Grattis :-)

Kram

Dagen började bra, jag vaknade visserligen 5 men mådde hyfsat bra. På fm kunde jag fixa både tvätt och disk och hade bara yrsel så det kändes verkligen som om jag var på G nu. Det var jättekul att kunna pyssla lite, som jag längtat!
Jag blev kanske lite väl kaxig då jag tog en dusch efteråt och det gick inget vidare, halva benet och foten domnade och tillsammans med yrseln blev det lite farligt, där står jag med schampo i håret och vet inte hur jag ska fixa det.
Dessutom klarar jag inte att blunda när jag står för då faller jag men det hoppas jag få svar om varför när jag varit hos neurologen.
Det tog nog en halvtimme innan jag fått ur schampot men det gick :-) och efteråt slocknade jag i soffan ett par timmar så när barnen kom kändes det bättre igen och jag kunde hjälpa Gabriel med läxan och sitta med vid middagen. När vi sitter och kollar på bolibompa så var det som om nån sköt mig i sidan av höger lunga, det bara blixtrade till och det kändes så himla hopplöst igen, det är som nån galen berg och dalbana som aldrig stannar, jag vill bara gå av.
Ett steg fram och två bak.
Jag var tvungen att ta fulldos av vb medicinen och det var ett tag sedan men efter ett par timmar känns det bättre igen förutom att jag nu fick tyngre att andas, men det skyller jag på medicinerna. Nu äter jag även antibiotika så det är en del. Tycker synd om min kropp och funderar hur länge den ska orka egentligen.
Jag har ofta tänkt att om jag vinner pengar, tänk vad underbart men nu struntar jag fullkommligt i det det enda jag vill är att bli frisk och slippa alla mediciner, all smärta och bara vara en normal person sen om jag är fattig så är det så.

Rocasean har bara exploderat i ansiktet och nu gör det riktigt ont, det kliar, svider och drar i huden och det värsta är att låta bli att röra, vilket jag inte kan. Jag kan inte kyla med vatten för då blir huden ännu torrare så det enda jag kan använda är en salva syrran gjort till mig med bara rena ingredienser annars blir det bara värre. Det är trist och jag hade önskat att det kunnat sitta någon annanstans på kroppen där det inte syntes lika mycket.
Likaså struman, halsen är väldigt svullen och ser väldigt konstig ut och jag kan inte använda sjalar eller höga tröjor för ingenting kan ligga mot halsen för det är riktigt obehagligt. Man kan undra hur mycket otur jag ska ha :-) tur jag aldrig brytt mig speciellt hur jag ser ut ;-)
Det hade varit bättre om smärtan i lungorna hade synts på utsidan då kanske jag sluppitbråka så mycket och blivit tagen på allvar, kanske det hade kunnat hållas i schack så det inte blev så här illa men det får jag nog aldrig reda på. Struman får jag ingen hjälp med även fast den syns :-)

Nu när barnen ser att jag börjar bli bättre så har det blivit mer bråk, dom testar nog lite hur långt dom kan gå men jobbigt är det och jag har inte mycket tålamod, tyvärr. Flera kvällar bråkar och tjafsar dom och det tar minst ett par timmar innan dom somnar och jag är så nära att flytta ut Clara från Gabriels rum men samtidigt blir det då spring på nätterna och jag behöver dom timmar som jag kan få och Anders går upp 03.30 varje morgon och ska han orka behöver han också sova så jag väntar och hoppas på ett under ;-)
Clara har börjat skrika som en galning så fort det är någonting eller när hon får ett nej, hon stampar och skriker så det hörs nog i hela byn :-) så huvudvärk kan man inte ha i det här huset!
Jag hoppas på att det är för att hon är trött, för det är hon varje eftermiddag och sen är hon 6 år :-)
Det är långa dagar på skola och fritids och jag bara önskade jag kunde göra någonting åt det men så länge Anders jobbar i värmland och jag är dålig så måste vi göra så, mitt dåliga samvete. Gabriel var arg här förut och sa då till mig varför han inte kunde få sluta tidigare när jag bara "bara" var hemma. Tufft!!! Det gör ont i hjärtat och jag var tvungen att försöka göra någonting åt det och gav som förslag att han kunde ta bussen hem efter skolan några dagar i veckan men det ville han inte, han vill inte åka buss hem själv sen han inte kom lös från bältet. Just nu kan jag inte hämta heller för jag kan omöjligt köra bil på alla mediciner så det får vara mitt dåliga samvete ett tag till :-(

I morgon kommer jag att gå ut för första gången på över en månad! Jag är så förväntansfull men samtidigt livrädd. Som tur är kommer Tanten att vara med mig utifall....

Kram

Det har gått frammåt och jag har inte ont hela tiden, det är så skönt för nu kan jag sova några timmar åt gången. I går kom mamma och pappa upp och lagade mat åt oss :-) det var jättemysigt även om jag inte kunde äta mycket så fick vi umgås.
Vid tre kom Tanten och hämtade Clara så hon skulle få åka på julskyltning och träffa tomten :-) Gabriel fick stanna hemma för han hade haft världens utbrott. Taskigt kanske men uppför man sig illa och vägrar att lyssna så får man inte göra roliga saker.
Jag belönar inte dummheter!

Om 27 dagar fyller min älsta 20 år! Det känns helknäppt och man kan ju undra hur gammal man själv är ;-) Jag trodde inte jag var en dag över 25 men det kan omöjligt stämma :-)

Om det här fortsätter borde jag kunna gå på
öppet hus på torsdag, det är viktigt både för barnen och mig och jag vill gärna se vad dom har gjort under dom här veckorna.
I morgon bitti blir det en utmaning att få dom gå till bussen själva, men i morgon finns inga andra val då farmor inte kunde skjussa dom. Hon har varit suverän då hon kommit tidigt och hjälp till på morgonen och sen skjussat dom till skolan :-) Är väldigt tacksam för det annars hade inte Anders kunnat jobba. Utan vänner och familj skulle det här aldrig fungera, inte utan min man heller <3

I morgon måste jag ringa VC igen, är så trött på det och dom är nog trött på mig med :-)
Men nu har Rosacean bubblat upp ordentligt i ansiktet och jag vågar inte ta medicinen för det förens jag vet om det går ihop med dom nya, ansiktet är alldeles rött, prickigt och torrt som fnöske och som vanligt ser jag inte klok ut :-) fast jag bryr mig inte så mycket längre, det finns värre saker att oroa sig för!

Ta hand om varandra! Kram

Jag vann! 

Jag var med och tävlade på Pernilla Wahlgrens blogg om en underbar förvarings spegel från Drömhuset och vann.

Jag är nog fortfarande lite chockad men otroligt glad.

Precis rätt tillfälle, när det kändes som mörkast! Jag kan inte beskriva känslan inom mig, hopp och lycka är väl det närmaste jag kommer. 

Jag är glad och jag är tacksam och den här dagen, hur den än blir ska jag ha ett leende på mina läppar :-)

Tack Pernilla, tack Ann på Drömhuset   

Pernillas blogg

Kramar

Jag önskar jag kunde skriva något vackert men
det är så mörkt,
både ute och inne.
Jag önskar jag kunde se,
utan att famla fram.
Jag hoppas och tror att det måste finnas
någonting mer,
utan mörker och kyla.
Utanför rullar livet på,
jag står stilla och ser på.
Jag finns men lever inte,
drömmer samma mardröm om igen
utan att sova.
Det enda jag vill, att bara få vara med.

Catarina-13

(Det är inte tillåtet att sprida eller kopiera mina texter)