Det var ett tag sen jag skrev....jag har haft fullt upp med att överleva. Det har varit jobbiga dagar och det enda jag haft fokus på är att ta en dag i taget och barnen och såklart att kunna stanna hemma.
Nu funkar andningen bättre och smärtorna börjar ge sig men tyvärr har jag fått värdens inflammation i ansiktet ist så jag är väldigt röd och prickig, det gör ont! Och kliar!
Men mot det andra är det ingenting förutom att det verkligen syns vilket inte det andra gör.

Jag hoppas vi nu får någon slags normal vardag igen och att mitt dåliga samvete över allting försvinner.

Ta hand om varandra! Kram

I morse åkte vi till Borlänge och skulle fira Tuija som fyllde "tant" ;-)
Barnen var inte så imponerade när dom fick veta att vi inte skulle sova kvar utan åka hem igen.
Vi har haft en härlig dag och det är alltid mysigt att komma hem till Tuija. Hennes syskon är också jättehärliga personer.
Tack älskade vännen!

Nu är vi snart hemma och mina ben värker hemskt då jag suttit still för länge. Lungorna känns som om dom ska explodera och smärtan börjar bli olidlig. Flera gånger idag har jag haft andnings problem och jag undrar om det någonsin kommer att släppa?!

Ta hand om varandra! Kram


Vi pallade lite äpplen innan vi åkte hem men det märks nog inte då träden hängde av tyngden ;-)

Clara ryktar Ztar, hon har aldrig ryktat en häst förut men är jätteduktig.

Jisses vilken dag och ändå har inte ens halva dagen gått...
Det blev ingen buss i morse då barnen ville ha sparkcyklarna med sig och jag skulle ändå prata med fröken då Clara skulle på BVC 10.30 och få spruta och skrivas över till skolsköterskan. När jag ska säga hejdå till Clara kommer Gabriel rusande och skriker; gympakläderna mamma! Shit...totalt glömt bort då jag hade BVC och gummistövlar till Claras utflykt i huvudet och tydligen fanns det inte mer plats ;-)
Så jag fick åka hem och hämta gympa påsen och åka tillbaka och lämna den i skolan och när jag kom hem var det bara en dryg timme tills jag skulle tillbaka för att hämta Claraså nån dusch blev det inte utan jag fick lägga mig och försöka vila lite då jag var stressad och anfådd, ingen bra kombination.
Hämtade Clara vid tio och åkte ner och när vi kom fram fanns ingen parkering så vi fick sitta och åka runt några varv för att några hade dubbelparkerat. När vi äntligen kom in började fröken krångla, hon skulle inte stå på ett ben, inte böja sig frammåt då läkaren fick kolla ryggraden, ingenting och krokodiltårarna rann.....jag kände att jag började bli vansinnig vid det här laget men var tvungen att försöka vara lugn. Det tog en kvart innan hon gjorde det hon skulle och sist fick hon sprutan och vi kunde åka tillbaka till skolan, det tog så lång tid att hon nu missat lunchen men goa fröken hade sparat till henne så hon fick äta direkt.

Jag kommer att bli galen om hon fortsätter att vara en drama queen för att slippa undan saker, att gråta biter inte på mig då dessa krokodiltårar syns alltför väl men pappa går tyvärr på dom.

Nu blir det vila så jag orkar fixa eftermiddagen för nu gör det ont och är tung i bröstet.

Ha en bra dag! Kram

Jag följde barnen till bussen i morse, dom skulle få åka själva. Clara har aldrig åkt utan vuxen så det var pirrigt och när vi står där kommer hon på; mamma, vem ska lämna mig? Ska jag lämna mig själv idag?
Jag tänkte inte på det men det är också första gången att komma till skolan utan vuxen, måste kännas konstigt. Gabriel var så snäll och följde henne ända till dörren där han sa hej då och mammahjärtat blev varmt. Jag hade inte sagt någonting alls om det utan det gjorde han själv för att han är en go storebror <3

När jag var tillbaka hemma så var jag hemskt anfådd igen och började torrhosta samtidigt som jag försökte andas lungt.
Jag fick sätta mig och dricka lite vatten och efter ett tag blir det bättre.
Efter några timmar blir det sämre igen och det rosslar i lungorna när jag får ta i för att andas, när jag andas in blir det som en kramp i magen som gör att magen dras in och liksom stannar till...
Nu är det läskigt och jag känner att jag absolut inte får så mycket luft som jag behöver och jag börjar känna panik. Jag känner mig så maktlös när jag inte kan styra över mig själv och skräcken kommer och jag tar telefonen och är beredd att ringa112. Jag går ut på verandan och sjunker ner mot staketet och sitter där och försöker få kontroll på andningen och efter ett tag (vet inte hur länge ) känns det lite bättre och jag bestämmer mig för att låta bli att ringa, det är bara i nödfall för Gabriel mår så fruktansvärt dåligt när jag är på sjukhus. Han blir rädd!
Jag blir galen snart, hela bröstet värker och det känns som om det har kramp, hela situationen är så knäpp och det jobbigaste är att jag inte vågade säga något till gubben för då skulle han bli så orolig och det räcker med hans magsår ett tag.

Jag kan ta smärtan, jag dör inte av den men att inte kunna andas är hemskt och det räcker kanske med ett andningsuppehåll till....

På kvällen bad Gabriel att vi skulle gå en liten promenad med Vilja så vi gick lite längre än till busshållsplatsen så han fick se vad det var för vägarbete.
Det gick ganska bra och var skönt att komma ut och röra på sig.

Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Det är alldeles tomt i huvudet och jag är tömd på all energi, allt går till att få igång barnen i skolan/fritids, åka buss och allt som hör till.
I morse åkte jag buss med dom till skolan men i morgon får dom åka själva.
Clara trivs jättebra men Gabriel är redan trött på skolan då det finns en som hela tiden fjantar på lektionerna och stör. Det är så tråkigt!

Andningen krånglar än och det gör också att jag inte har nån energi, att sitta och sova är inge vidare skönt och det tar på ryggen.
Det är garanterat en ny lungsäcksinflammation och det är bara att göra det bästa av situationen även om det är jobbigt. Jag hade nog hellre tagit mer smärta och kunnat andas riktigt för det är hemskt jobbigt och jag är rädd för ett nytt andningsuppehåll.

I kväll började äntligen Hollywoodfruarna, synd att Gunilla är med i år igen, hade önskat att dom hade sparkat ut henne.

Det blev ett inlägg med en massa ord och dravel men likväl ett inlägg och skönt att skriva av sig lite.

Kom ihåg....
Ta hand om varandra! Kram

#svenskahollywoodfruar

Väntar på bussen

Gofisan somnade med Lillan brevid

När vi kom hem frpn skolan var jag tvungen att lägga mig en stund. Det tog massor av energi att klara dom timmar vi var i skolan. Det jobbigaste är att inte visa, det är svårt när det är tungt att andas ( även om det var mycket bättre än i natt ) och smärtorna hugger vid varje andetag. Jag vill inte se blickarna, medlidandet eller få frågan mår du inte bra?
Jag tycker det är jobbigt att prata om det med folk jag inte känner speciellt väl och dom allra flesta vet inte vad dom ska säga sen och det är jobbigt att hela tiden övertyga andra att det är ok för att dom inte ska tycka synd om mig så ofta kör jag bara på och på frågan blir det att det är okej eller att är bra. Det är lättare att skriva :-)
Knäppt egentligen.

Clara ville baka hallonpaj så vi gjorde det efter lunchen och bjöd grannarna och så kom syster och Indra förbi så det blev ett stor kalas :-) perfekt avslutning på första skoldagen.
När alla gått gick barnen ut och plockade en halv hink med blåbär som vi fick rensa tillsammans, underbart att få ha lite blåbär i frysen iaf...blir inget mer bärplockande för mig för ryggen är inte bra sedan jag plockade hallonen.

Vid nio i kväll kom Johannes och hans pappa upp då Davids pass ansökan inte godkändes. Jag fick skriva på ett papper och Anders bevittnade min underskrift men se det gick inte....så det var bara att göra om det och det var inte lätt att hitta någon som kunde komma upp nio på kvällen för att titta på när jag skriver ;-)
Nu är det iaf klart och jag klarade att träffa kräket utan att klösa ögonen ur honom....

Jag ligger i sängen och har försökt sova men andningen är knäpp igen och varje gång jag andas ut åker magen in jättelångt och det känns helknäppt, svårt att förklara men det gör så utan att jag gör någonting.
Måste sova så jag orkar upp i morgon, jag ska åka skolbussen med kottarna så Clara kan åka själv sen.



Ta hand om varandra! Kram

Så mycket pirr i magen och så spännande att få börja förskolan. Alla samlades på skolgården klassvis och femmorna kom med flaggan som hissades och så sjöngs nationalsången. Efter samlingen fick barnen börja med ett jobb :-) och det var att göra sitt eget underlägg.
Det var en kortdag och Clara grät när fröken sa att det var slut för dagen. Anders var med Gabriel och han strålade när vi träffades för att åka hem. Jag hoppas att det blir ett bra läsår.