Jag gråter inte längre
där jag sitter i mitt fängelse.
Du band mig med munkavel
och dömde mig till livstid.
Jag kommer att sitta inom mig själv
och kämpa för att någongång
kanske bli fri
och kunna leva på nytt.

Catarina-96

(Det är inte tillåtet att kopiera eller sprida mina texter)

Du samvetslöse,
väntar du på att slita hjärtat ur kroppen på mig,
ta allt jag äger och har.
Du samvetslöse,
väntar du på att suga blodet ur
mina ådror
skära sönder min själ,
ta allt hopp.
Släcka min livsgnista
och göra mig oidentitetsbar
med bara händerna.

Catarina -98

(Det är inte tillåtet att sprida eller kopiera mina texter)

Hoppet är det sista som överger människan
sägs det, tur det!
Idag orkar jag inte "gnälla". Jag får bara acceptera läget som det är.

För första gången i hela mitt liv har jag suttit i soffan och min man har tagit fram ljusstakar, stjärnor och gardiner. Han fixade allt men svärmor kom och strök gardinerna, där gick nog gränsen ;-)
Det känns hemskt konstigt för det här älskar jag att pyssla med men samtidigt skönt för annars hade vi inte fått upp någonting.
Tyvärr har jag glömt adventsljusen :-( Jag fick ju ställa in ljuspartyt så jag har inga ljus
i år, trist och jag vet inte vad jag ska ha istället. Svårt att lösa från soffan :-(

På torsdag kväll är det öppet hus i skolan och det är mitt mål just nu, eftersom vi har två barn där måste vi gå båda två och båda vill att jag ska komma! Jag ska verkligen försöka!

Kram

Jag trodde verkligen att jag skulle bli nöjd bara smärtan blev bättre! Just nu känner jag mig som en gnällspik. I natt har jag varit kallsvettig och haft världens huvudvärk och hjärtat har rusat, trasslat in mig i lakanen och varit allmänt irriterad och huvudvärken har följt mig hela dagen och verkar inte vilja försvinna. Jag vill ju så gärna och känner att mitt tålamod är slut! Det är tur att jag har en underbar man som står ut med mig :-) Hade det varit jag hade jag kastat ut mig själv ;-)

När barnen kom hem hoppade dom ner brevid mig och myste, det är härligt.
Mormor hade skickat med Anders presenter från spanien och Clara fick en riktig spansk klänning och en solfjäder och Gabriel en ny sjöstjärna då Vilja åt upp hans gamla ( lite understimulerad just nu)
Det är trist att jag inte kan träffa mamma och det var nog tre veckor sen men sen dom kom hem blev hon förkyld och jag törs inte utsätta mig för det. Det räcker nu!

Johannes kommer snart hem och det kommer att bli så kul att se honom, det är över en månad sedan han var hem för han har haft brandjour varje helg så han skulle få in lite extra pengar. Det är bra att han jobbar men det är också tomt :-)

Hoppas nu på en natt med sömn....

Kram

I morse ökades dosen och idag för första gången på veckor är jag smärtfri! Det är underbart men lite läskigt hur mycket som behövdes och jag blir lite orolig för hur det blir framöver.
På em kom Tanten och jag fick en underbar blomma och en härlig pratstund och massor med hjälp :-) Tack underbara du <3
Sen kom även M och det var härligt att få sitta och prata med vänner, saknat det!
Nu ligger jag och har ont i bröstet och tungt att andas och huvudvärk men vet att det är för allt prat så då är det okej ;-)

Jag både önskar och hoppas att det här nu håller i sig och att det inte sätter fart igen om 2 dagar för då kanske jag snart är på benen igen.

Tack alla goa vänner, nära och kära för att ni finns <3 annars skulle jag inte orka!

Kram

Igår kväll fick jag panik! Anders berättade att det var 1 december på söndag och jag har inte fixat någonting, barnens julkalendrar fick jag beställa igår kväll med en frakt på 100:- och hoppas dom hinner fram men resten... det blir nog inte så mycket för även om jag mår lite bättre så finns det liksom ingen ork, klarar bara att vara uppe korta korta stunder och kan fortfarande inte äta. The och riskakor funkar men börjar bli fruktansvärt tråkigt.
Det positiva är att jag inte kan ha socker i theet längre ;-)
Det börjar bli lite väl trist och när det som nu inte går så fort frammåt som jag hade önskat känns det lite som jag bara har lust att strunta fullkommligt i allt! Ända tills kottarna kommer hem <3
I morgon ska jag byta till nya dosen och så tar det nån dag innan vi ser om det blir bättre eller sämre. Alla övertygar mig om att det är det rätta och att jag ska prova men det är svårt och jag har lite svårt att lita på folk och det är skillnad att ligga på sjukhus och bli övervakad än hemma själv hela dagarna.

Nu vänder det igen, smärtorna ökar och jag får tyngre att andas igen. F-n!
Mer medicin och hoppas det ger med sig :-(

Kram

Jag blir så arg! Jag börjar allvarligt fundera på om den här läkaren fått sin legitimation i ett flingpaket!
I morse ringde han, pratade så fort att jag knappt hängde med och så frågar han hur jag mår, tre ord hann jag innan han avbröt mig och bestämde att vi ska öka medicinen ännu mer. Grrrr....varför kan dom inte lyssna? Jag hade ett annat förslag men hann inte ens öppna munnen.
På sån här medicin står det att har man andningsproblem så ska man vara försiktig,visst vore det underbart att få vara smärtfri men jag vill inte vara helt borta och så vore det bra om jag kan andas.
Just nu vet jag inte riktigt vem jag vågar lita på, vem jag ska prata med eller om jag bara ska tacka och ta emot.
Annars har det varit okej än så länge och jag vill nu bara se att det blir bättre och bättre. Har faktiskt lagt i en tvättmaskin även om hjärtat slog som tokig och jag fick sitta en kvart och bara andas :-) framsteg!

Kram

Jag tror att min nya medicin ställer till en hel del. Det går upp och ner som en jojjo och fast jag är bättre så kan det vända på 10 minuter och det funkar inte. Båda barnen bad mig att bli frisk och såklart är det här oerhört jobbigt för dom. Det gör ont i hjärtat när jag ser hur ledsna dom är när jag inte mår bra, fast jag försöker hålla masken funkar det inget bra och jag tror dom ser igenom mig. I morgon kommer det att bli så skönt att få vara, tre dagar har det varit fullt hus och i morgon kan jag släppa efter lite några timmar.
Kommer ringa VC nu och höra vad vi ska göra för det här är totalt ohållbart om vi ska orka. Jag måste upp innan jag ruttnar bort i soffan, veckor, dagar, timmar och minuter passerar medan jag blir alltmer stressad och bara mår sämre. Nu måste det hända någonting positivt!

Dom sista tre timmarna har varit okej förutom sandpappret som sitter i lungorna och skaver men så länge jag är tyst, stilla och andas sakta är det okej. Ganska sjukt!
Jag hoppas natten blir lugn för jag skulle kunna sova i veckor.
Tänk om det fanns en mirakelmedicin eller varför inte nya lungor :-)
Idag har jag legat och längtat efter att kunna ut och springa, det kommer med jämna mellanrum fast jag vet att jag aldrig kommer kunna göra det, jag saknar det otroligt mycket.
Jag som idrottat så mycket och älskar det, ett tag höll jag på med någonting varje dag. Det var allt möjligt, jag orienterade och rankades faktiskt som femma i dalarna, jag red nästan varje dag och ett tag hade jag 7 hästar som jag tog hand om, jag var gymnast, skytte, jag sprang nästan varje dag mm. Jag har alltid gillat att ha fullt upp och att det händer saker hela tiden så det är
som natt och dag och bara att gilla läget. Men längtan kommer nog alltid finnas kvar och jag måste hitta någonting annat som jag klarar av.
Se frammåt, se möjligheterna....

Kram