Det gör så ont, både innuti och utanpå. Känner mig total slut och alldeles orkeslös. Hela helgen har varit skaplig och jag och min vännina har haft det jätte mysigt och pratat om allt mellan himmel och jord och det är så skönt att få prata av sig med någon som förstår.

Sen nu i kväll...PANG! så kom smärtan som ett spjut och sköt mig. 

Jag orkar inte, vill inte ha det så här! Vill bara ha ett normalt liv utan smärta och utan rädsla att dö. Jag vill inte dö! Fast när smärtan är som värst ber jag om det. Vill absolut inte lämna mina barn, det är min stora skräck att inte få se mina älskade barn växa upp, att somna och inte vakna. Hur mycket smärta orkar kroppen med innan den ger upp? 

Min andra rädsla är att jag ska få flera lunginfarkter, jag har en blodsjukdom som gör så att jag lättare får det men ingen jättestor risk. Men måste tänka på att ta sprutor om jag flyger och inte vara stilla sittande mer än 4 timmar och inga p-piller såklart.

Jag ligger ju så mycket för smärtan suger ur all min energi och jag måste hela tiden tänka på att upp och röra mig eller röra benen när jag ligger så risken minskas.

Jag tycker mest synd om mina barn och min omgivning, särskilt barnen som inte förstår hur det egentligen är. Jag svimmade även ikväll! det händer ibland och ingen vet varför och det är jätte jobbigt även om det oftast går bra. En gång stod jag på en pall när det blev svart och då slog jag mig ordentligt men det värsta är när barnen ser det hända tycker jag, det gör ondast, fast det har bara hänt en gång. Men en gång för mycket! Clara frågade varför jag inte blir frisk för det blev ju hon när hon var förkyld! Åååå om ni visste vad jag önskar...

Nu är det att ta den här och kämpa mig igenom ännu en gång, och hålla tummarna att det inte är ännu en lungsäcksinflammation. 

Jag vill kunna springa, gå en skogspromenad, cykla med mina barn, ta bilen och åka och handla, LEVA, vill bara leva lite grann...Är det för mycket begärt?

Sov så gott! Kram