Direktlänk till inlägg 18 september 2013
Sent på eftermiddagen kom samtalet jag väntat så länge på.
Fast hon sa att jag blivit beviljad sjukbidrag fram tills jag fyller 65 år så gick det inte in. Jag blev nog både chockad, glad och väldigt ledsen på samma gång.
När vi lagt på bröt jag ihop och tårarna kom, det är så hemskt att jag, som knappt kommit genom halva livet har det här som framtid. Vad har jag egentligen att se fram emot? Just nu känner jag mig totalt värdelös som inte kan bidra med någonting, känna att jag inte har en plats som är viktig.
Arbetslivet är så socialt, stärkande för självförtroendet och framför allt fina arbetskamrater. Det får inte jag, jag har min soffa om dagarna.
Situationen hade inte varit annorlunda om jag inte fått sjukbidraget utan då hade jag fått bråka om sjukskrivning varannan månad och bli utförsäkrad titt som tätt men nu vart det så påtagligt och när hon sa att det går ända tills jag fyller 65 så lät det hemskt!
Jag är innerst inne glad då det underlättar min vardag och jag slipper förklara mig hela tiden och slipper framför allt stressen.
Så varför reagerar jag så negativt?
Jag känner mig hemskt otacksam när jag vet hur hårt alla jobbat runt omkring mig för att få till det här då det är väldigt svårt att få beviljat.
Jag är så splittrad, ledsen men ändå glad!
Ta hand om varandra! Kram
I onsdags ökade plötsligt smärtorna i lungorna och även andningen påverkades så det blev en tur till VC men väl där så skickade dom mig vidare till akuten i mora. Väl där blir jag sämre och jag får allt jobbigare att andas. När dom kollar syresättnin...
Jag väntar på en ny kampanj
|
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
|||
9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 |
18 | 19 |
20 | 21 |
22 | |||
23 | 24 |
25 | 26 | 27 |
28 | 29 |
|||
30 | |||||||||
|