Sitter här i min sorg efter olyckan och funderar på min änglason. Jag saknar honom fortfarande så det gör ont och många tycker nog att det ska vara glömt och borta. Men hur skulle jag någonsin kunna göra så? Han är ju min son! Min tredje son och min mans första barn. Det har nu gått 10.5 år, den 28 december föddes och dog min älskade son. Tänk att saknaden fortfarande värker i mitt bröst! Magen knyter sig som i en kramp och tårarna bränner bakom mina ögon.
Vi pratar mycket om honom hemma här och mina minsta barn speciellt Gabriel brukar säga: jag saknar honom mamma, jag vill att han ska få leva precis som jag! Jag med!
Att förlora ett barn är det absolut värsta jag någonsin varit med om, hade jag inte haft mina barn vet jag inte hur jag hade orkat. Men dom gav mig så mycket värme och vi blev en stark sammasvetsad familj. Min älsta som då var 8 år skrev ett brev till mig, det är det finaste jag har fått och han skrev så fint. Jag undrar om det någonsin kommer att kännas lättare?
Jag har varit med om så mycket i mitt liv, mycket som man inte "får" eller ska prata om utan bara glömma och gå vidare men jag känner att om jag ska komma vidare med mina tankar och min smärta så bör jag ta itu med allt som ligger undanstoppat så långt bak att jag inte ens kommer i håg var! Min ängels förlossning oxå. Det var en riktig mardröm, jag tyckte att allt gick så bra med värkarna och allt såg bra ut tills i slutskedet då dom upptäcker att han ligger i säte och inte kan komma ut. Det blev akut kejsarsnitt och på ett sätt var det tur. När dom klipper navelsträngen så kan han inte andas, dom jobbar med han i 20 minuter och jag vet inget men jag anade att något var helt på tok då jag inte hörde något barnskrik och ingen ville berätta vad som hänt för mig. Dom gjorde klar mig och körde ut mig innan dom berättade och det var nog då en liten bit av mitt hjärta dog. Vi blev inlagda på gyn, och vi fick ha honom hos oss så mycket vi ville och det var fruktansvärt när dom kom och hämtade honom för att köra "ner" honom... När han kom var han så kall och min man tyckte det var lite obehagligt men jag kunde inte få nog av honom och visste att jag snart var tvungen att lämna honom för alltid. Ingen visste vad som var fel, varför han inte kunde andas. Dom kunde inte ens intubera honom. Vi blev tillfrågade om vi ville ha obduktion och jag sa NEJ! Ville inte att någon skulle skära i mitt perfekta barn.Men ändrade mig efter några dagar med anledning om vi skulle vilja ha flera barn i framtiden och det var tur jag gjorde det även om det var hemskt. Vi fick reda på att han hade potters syndrom, en njursjukdom som gör att njurarna är så förstorade att lungorna inte kunde utvecklas. Han hade inte haft en chans vad dom än hade gjort, så länge navelsträngen fanns där så fick han syre. Så därför var jag glad över kejsarsnittet! Ett tecken kanske! Tänk om jag fått upp han på magen och min man skulle klippt av navelsträngen...vill inte ens tänka på hur det skulle kännas att ha dödat sitt barn mitt framför ögonen. Nu orkar jag inte mer idag, fortsätter en annan dag.

Ta hand om varandra! Kram

Nästan varje dag har vi varit i Grönland, byn i malung heter så ;) Pappa står och säljer skinnhandskar/tofflor & plånböcker mm på gågatan så vi hälsar på honom och hjälper honom lite. Barnen åker karusell och lyssnar på uppträdanden och idag var vi på bakluckeloppis. Vi fyndade lite kläder och pussel men det var inte så mycket för oss. Köpte även present till syster & Indra men eftersom hon läser bloggen så säger jag inte vad det var ;)
I morgon är sista dan på galenskapen och nu känns det faktiskt ganska skönt att det snart är över. Vi kommer nog att stanna hemma i morgon då mitt hem förfaller allt mera. Har inte dammsugit på flera dagar då all energi har gått till att orka ner till Grönland och sörja. Allting är så tungt nu och ibland känns det som om jag går i en dimma.

Jag blev glad idag när jag fick reda på att min älskade vän Tuija kommer hit nästa vecka med sina barn. Vi längtar!

Sov så gott och ta hand om varandra!
Kram