Idag har min lilla ängel funnits i mina tankar.
Jag saknar honom så mycket så det gör ont i hela mig. Det går inte att beskriva känslorna, dom är så djupa.
Det spelar ingen roll att det snart har gått elva år, 28 december 2001 kl. halvåtta på morgonen så föddes och dog våran älskade son.
Det är det absolut värsta som har hänt mig och jag önskar inte ens att min värsta fiende skulle få uppleva det.
Det finns ett hål i mitt hjärta, ett stort svart hål som alltid kommer att vara öppet och göra ont, det finns ingenting som kan göra det bättre.

Den morgonen vill jag bara glömma, radera. Jag kämpade med värkarna hela natten och kände att någonting var fel, efter många timmar så ser dom tillslut att det var sätesbjudning och att det inte skulle gå att föda naturligt. Det blev akut kejsarsnitt och då var jag glad för jag var så utmattad och ville inget hellre än att bli av med värkarna. Min man var också helt slut och kände att han skulle inte klara av att vara med där inne så han la sig i korridoren på golvet med fötterna på en stol. Det gick ganska fort och jag tycker jag hör ett gnyende och frågar om det är klart men hon svarade nej jag tror inte det. Då visste jag att nåt var otroligt fel! Jag kände långt inom mig att det hade hänt nåt hemskt! Jag får ingenting veta förens jag blir utrullad i korridoren och på en säng brevid mig ligger min man och då kommer det en och berättar att våran son har dött! Jag kommer inte ihåg vem det var eller hur hon/han såg ut. Det är svart.
Min man berättade senare att dom skrämt slag på honom när alla sprang fram och tillbaka ut och in och ingen sa någonting till honom heller. Han fick fråga och fick bara till svar att någonting hemskt hade hänt så han trodde att det hade hänt mig någonting.

Jag är tacksam för att det blev akut kejsarsnitt då min man slapp klippa navelsträngen och på så vis vara orsaken till att han dog. Jag tror att det fanns en mening med att han inte kunde födas fram utan att det blev snitt.
Jag har aldrig hört talas om någon mer bebis som har drabbats av samma sjukdom som våran son. I början sökte jag och min syster på nätet och i olika forum men ingen hade hört talas om Potters syndrom. Det var synd för det hade varit skönt att få prata med nån som också varit med om samma sak.

Dagarna efteråt är som i ett töcken. Jag har bara några minnen från den tiden men har fått saker berättade för mig såklart. Dagen efter fyllde min älsta 8 år och jag vet att jag tyckte det var så hemskt att hans födelsedag blev förstörd. Han skrev sen ett brev till mig och det var väldigt gulligt : ni har fölorat et barn men det går at göra en ny. Det var hans syn då och han ville bara att hans mamma skulle bli glad igen. Det var jobbigt att träffa alla föräldrar och syskon men jag kommer inte ihåg mycket om det heller. Jag vet att när vi kom hem så kom mjölken igång ordentligt och det bara rann och jag blev totalt hysterisk för första gången sen det hänt! Jag bara skrek: Varför!!! Varför har jag en massa mat när jag inte har nån att ge det till! Jag har inget barn som vill ha min mjölk. Det var jättejobbigt och det tog några dagar innan jag fick tabletterna som skulle stoppa mjölken. Miss från sjukhuset som glömde!
Jag kände mig inte stark alls efteråt fast alla sa att jag var det. Jag var svag och jag ville absolut inte gå ut, ville inte träffa folk eller prata i telefon. Som tur var hade jag en riktig vän som inte gav sig och han fick mig att prata men det tog många veckor innan jag ville eller klarade av att gå ut.

Min ängel finns i mitt hjärta och kommer alltid att göra det! Varje dag tänker jag på honom men vissa dagar är extra jobbiga och då kommer alla tankar tillbaka.
Jag och barnen ska nu göra en minnesbok. Jag gjorde med dom älsta barnen men både Gabriel och Clara är väldigt nyfikna på honom och då har vi en bok som dom kan titta i och känna att dom också är med deras storebror Joakim <3