Alla inlägg den 14 september 2015

Av Catarina - 14 september 2015 00:27

I fredags fyllde min son 20 år! Vart sjutton tar åren vägen?
Jag hade hittat på en överaskning på lördagen så på fredag kväll dök dom alla upp. Det var supermysigt att ha huset fullt men med 8 personer är huset väldigt trångt.
David visste ingenting om hans present så när vi var på väg på lördag fm så berättade vi :-) Han blev överaskad och glad. Vi åkte till Lindvallen (sälen) och skulle gå höghöjdsbanan tillsammans. Jag och David, Isabelle, Johannes och Emma var det och vi var så förväntansfulla :-)
Efter säkerhets genomgången började Isabelle. Hon var som en katt upp 16 meter till plattformen. Johannes och David sprang upp, Emma fegade ur och när det var min tur och jag började klättra upp så tänkte jag på så roligt det var att vi kunde göra det här tillsammans.
Nästan uppe inser jag hur högt det är och känner hur allt snurrar. Guiden ber mig att klättra ner en stund så det gör jag och efter en stund ger jag mig fasen på att jag ska klara det. Jag är envis som en åsna och ger inte upp i första taget. Johannes hade hunnit till fjärde plattformen men kom tillbaka och hjälpte och peppade mig. När jag står uppe på första plattformen så känner jag att benen inte lyder mig, musklerna krampar. Det var jätteläskigt och så skulle jag hoppa från en plattform till en annan. Just då kändes det omöjligt även om det inte var jättelångt hopp. Det är omöjligt att beskriva känslan men jätteläskigt när kroppen inte lyder en!
Hoppet gick bra men det blir bara värre och värre. Vid fjärde plattformen är benen totalt stumma och jag skulle gå på ett rep 5 meter ca 19 meter upp mellan tallar som sviktade. Jag kunde inte, jag fick inte benen att lyda alls och benen bara skakade. Johannes stod på plattformen framför mig och peppade mig och jag tror att jag försökte 5 gånger innan jag bröt ihop. Jag var så arg på mig själv för att jag inte klarade av det. Jag grät! Jag hade inte en aning om att jag hade en sån höjdrädsla, det var verkligen fruktansvärt. Jag fick bryta, eller som jag tyckte; fega ur!
Guiden fick komma och hjälpa mig tillbaka samma väg och när jag kom ner sjönk jag bara ihop i en hög på backen och tyckte att jag var värdelös och sabbat allt kul vi skulle ha. Sen fick guiden mig på andra tankar, hon fick mig att inse hur långt jag faktiskt kommit och att jag försökt fast jag tydligen hade en sån höjdrädsla. Men jag ska fasen träna för jag ska ta mig igenom den banan! Har redan planerat lite hur jag ska göra och hur jag ska ändra mitt tankesätt för det är bara min hjärna som spökar. Det finns inga fysiska hinder.
Som tur var hade iaf ungdommarna roligt.

Igår och idag har jag så ont i musklerna i benen att jag knappt kan gå. Värst är det i lårmusklerna. Snacka om att kroppen utsätter en för ordentliga spratt.
Jag är iallafall så tacksam över mina fina och duktiga barn som verkligen tar hand om sin mamma när hon som mest behöver.

Ha en bra dag! Kram

Jag klättrar upp.

Mina fina <3

ANNONS

Presentation

  Jag är en 39 årig 5 barns mamma

Translate

Gästbok

Buzzador

 

Jag väntar på en ny kampanj

 

Arkiv

Frågeruta

20 besvarade frågor

Följ bloggen

Följ Min kamp i livet med Blogkeen
Följ Min kamp i livet med Bloglovin'

Kategorier

Senaste inläggen

Bloggar jag följer

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Fler besökare till bloggen

Bloggportalen

Allmänt

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se