Jag är arg! Arg på hur allt är, hur jag är.
Vart tog mitt liv vägen? Var iväg på en utflykt i helgen med familjen och föräldrar och nu mår jag skit. Jag kan inte göra mycket innan jag brakar ihop av smärtan.
Varken igår eller idag har medicinerna hjälp och jag känner mig som ett vrak.
Dessutom ska jag vara fru, mamma, städerska, kock, fröken, lekledare, dotter, vän....
Det går inte ihop. Alla viktiga samtal jag skulle ha ringt, möten jag måste gå på, allt jag borde ha gjort men inte orkar, sen har jag svårt att både prata och träffa folk när jag har så ont, drar mig undan.
Det är väl för sjutton inget liv att ligga hela dagarna!

Nu känns det lite bättre....var tvungen att få ur mig lite ilska. Jag skulle kunna ställa mig och skrika rakt ut, jag ser hur allas liv för dom frammåt medans mitt står still, jag hinner inte med. Det är jobbigt!
Fibron blir bara värre, ärren i lungorna ökar och ingen vet hur det blir i framtiden.

Tvingade iväg mig på utvecklings samtal för Clara idag på em. Anders sa att han skulle åka själv men jag ville så gärna vara med. Klistrade på mig masken och så åkte vi.
Det var bara fina ord, hon är duktig min dotter ;-) Det är roligt att få se vad dom jobbar med och höra hur det går för henne.
När vi kommit hem åt vi middag och efter det sa kroppen ifrån, jag kräktes för det gjorde så ont fick frossa som avlöstes av kallsvett.
Ibland önskade jag att andra kunde få gå i mina skor en dag så kanske dom förstod!

Det är så skönt att få skriva av sig,
Kram