Han ville verkligen hem, men insåg nog inte hur jobbigt det skulle bli. Dom har ju annat smärtstillande och en kanonbra säng som går att ställa hur som helst så han kunde halvligga så bra som möjligt. Dessutom är ju faktiskt sjuksyrrorna lite bättre än mamma på vissa saker ;-)
Han har rejält ont nu och vågar inte kissa, jag har haft på bedövnings salvan men han tycker inte det tar så bra. Han är mest rädd att det ska svida tror jag och det gör så ont i mitt hjärta när jag måste få honom att göra det. Känner mig som en usling som plågar mitt barn.
Har nu haft på lite till och så får han vänta en halvtimme till så hoppas jag att vi ska få till det.
Sen är det bara hur han ska kunna ligga så han får sova, han kommer knappt upp i våran säng, än mindre i hans egen. Varenda steg gör ont och han var så arg för att han såg ut som en gammal gubbe när han gick, han kan inte böja sig ner och ta upp saker från golvet och han utbrister; jag är ju som morfar!
Efter operationen var han så glad att det mesta av svullnaden hade lagt sig och att den smärtan var borta, nu är han så ledsen för att hans snopp är så ful och ser "äcklig" ut. Jag försöker berätta att den kommer att bli mycket bättre om några dagar och det är stor skillnad från i morse, det är ju bara ett dygn sen operationen! Och dom kommer ju att snygga till den mer om några månader :-)
Jag tror att mycket av dessa ledsna och arga känslor beror på att han är väldigt trött, det går i vågor och för det mesta så är han så modig och stark. Han är en riktig kämpe!
Han har fått massor av hälsningar via sms och telefonen och han skiner verkligen upp och blir jätteglad :-)
I morgon ska vi ha film maraton med massor av chips, popcorn och en och annan karamell :-) det lovade jag honom när han vaknade ur narkosen.

Kram

Nu äntligen är vi på hemväg. Vi höll på att få vara kvar eftersom han fick värre ont igen och inte kunde kissa men efter alvedon och bedövnings salva så fixade han det.
Det är underbart att få komma ut därifrån och veta att det är klart nu.
I kväll kommer jag nog att bryta ihop när det blivit lugnt, jag har varken velat eller haft tid att tänka efter för allt hände så fort. Efter att beslutet om operationen var taget gick det så otroligt fort.
Och medans han var inne på operationen och jag satt och väntade så var jag tvungen att tänka på annat så jag inte var ett vrak när han vaknade upp.
Jag måste säga att alla på akuten, avd 44, operation & IVA var helt underbara!
Dom tog hand om honom på ett underbart sätt och nu är han inte rädd för att stanna på sjukhus längre och han ser till och med fram emot nästa operation :-)
Dom har laddat upp bedövningsalva och alvedon till honom så det kommer nog att gå jättebra hemma.

I natt ska jag sova!

Kram

Han har verkligen sovit i natt, tog väl igen dom två dygnen också.
Jag däremot hade svårt att sova, var rädd att somna eftersom jag är så trött så kan jag bli svår att väckaoch jag ville ha koll på honom om han behövde mig.
Fem i morse gav jag upp.
Gabriel fick jag inte liv i förens halv nio och han är så trött att han inte orkar äta frukost.
Ronden var nyss hit, 7 läkare väller in i rummet och dom frågar honom om han vill åka hem, såklart svarar han ja! :-)
MEN, dom tittade inte ens på honom!?
Jag skulle vilja veta om han kan kissa ordentligt innan vi åker hem.
Har pratat med Anders och han ska försöka bli avbytt på jobbet sen är han på väg hit.
Jag kommer nog sova en vecka efter det här!!!

Kram

Vi fick vänta länge på akuten.
Svullnaden och smärtan blev bara värre och värre så tillslut efter en telefon konferans bestämde sig läkarna att operera akut. Gabriel fick panik och ville bara hem.
Efter att beslutet var taget gick allt jättefort, vi kom till avdelningen och han fick duscha och göra sig iordning och efter en halvtimme var vi på väg till operationsalen.
Jag hann inte tänka så mycket som tur var utan jag var tvungen att fokusera på Gabriel och se till så han mådde så bra som möjligt, vilket var bra!
Jag fick vara med tills han var sövd sen fick jag traska tillbaka till avdelningen och vänta. Jag vet inte hur lång tid det tog men för mig var det en evighet. Dom kom tillslut och hämtade mig till IVA och efter några timmar där har vi äntligen kommit tillbaka till avdelningen så nu kanske jag äntligen kan få sova!
Dom gjorde bara en öppning i förhuden nu för det var för riskabelt att göra mer när det var så inflammerat, han kommer att bli kallad sen för att snygga till det när allt är läkt.
Han har varit superduktig och efteråt när han vaknade var det första han sa; är det verkligen färdigt nu?
Han är så lättad och glad och nu hoppas han att det snart ska vara bra.

Min hjälte!

Ta hand om varandra! Kram