Idag kom ett brunt brev och jag visste direkt vad det var ifrån innan jag hann läsa på det!
Falu lasarett...neurologen.
Jag blev glad för jag tänkte att om det var någonting negativt så skickar dom inte brev. :-)
Ett av proverna visar på för lågt kalium värde, vad det betyder har jag inte en aning om, googlar som sagt inte. Törs inte!
Så i morgon ska jag ta om det på VC.
Visst är jag lite nervös eftersom jag inte vet vad det betyder men orolig är jag inte.
Det enda jag vet om kalium är att när svärfar hade cancer så kunde dom inte söva och operera honom förens värdet var bättre.
Det kanske kan förklara lite av mina symptom jag har :-) kanske det kan bli lite bättre om jag får värdet normalt igen!
Så varför vara orolig? Det kanske leder till nått bättre :-) jag håller hårt både tummar och tår!

När barnen kom hem tog dom en premiär tur på skidor, som dom längtat. Jag var orolig att dom växt ur pjäxorna men dom satt fint, iaf utan raggisar.

Clara kunde knappt vänta tills hon skulle få gå och lägga sig, i morgon ska hennes klass på cirkus. Inte en riktig cirkus men dom skulle visst få lära sig några trix och se någonting. Jag har dålig koll! För första gången har jag tappat bort veckobrevet, jag ger mig sjutton på att Mio ätit upp det ;-)
Lara har berättat i omgångar men mitt minne funkar inte längre :-( det är jättejobbigt!
Jag måste lägga in allt i telefonen så det piper annars skulle jag inte komma ihåg nått.
Det är allt ifrån när barnen har gympa till någonting riktigt löjligt.
Har alltid förlitat mig på min almanacka men nu så glömmer jag till och med att titta i den :-)
Jag vet iaf att jag inte är ensam ;-)

Ta hand om varandra! Kram

Ps. Nån som vet nån som vill sälja sin crosstrainer el löpband till bra pris som inte bor alltför långt bort från malung?

Jag har legat halva natten och funderat hur jag ska göra med min "nya" diagnos :-(
Det allra värsta är ju om han skrivit in i journalen att jag har epilepsi, går det ens att
ändra? Kan andra läkare ta bort andras diagnoser?
Hur sjutton kommer det här att påverka mig? Jag har så många frågor men inga svar och jag börjar känna mig stressad. Varför vet jag inte men det är lite obehagligt på nåt sätt.
Jag har googlat och läst varje sida om EP, frågat runt och dessutom har både jag och Anders känt personer som har EP.
Han bara skrattade när jag berättade vad läkaren sagt och sa att det kan inte vara möjligt. Nej det är det inte heller!
Mamma blev stum, och pappa trodde att jag skämtade.

Väntar fortfarande på provsvaren dom tog på SLE ( och kanske nåt mer!?) och ska kanske vänta och ta upp det när dom hör av sig, om dom gör det.
En vecka kvar sen ska jag egentligen in och ta prover på EP medicinen som jag skulle ätit.
Herregud ge mig inte mera medicin! Ge mig en utredning ist om det finns en misstanke. (Som för mig är totalt osannolik)

Jag får ont i magen!

Ta hand om varandra! Kram