Tomhet inombords. Kan inte tänka.
Jag är en dörrmatta som det bara är att trampa på. Tydligen. Och det allra värsta är att jag accepterar det!
Jag har tappat min envishet, mitt jävlar anamma!
Vart på vägen vet jag inte och inte orkar jag ge mig ut och leta. Ge upp låter fruktansvärt. Det är sånt som andra gör, inte jag men nu är jag där vare sig jag vill eller inte för jag orkar inte bry mig något mera. Jag vill ha ro nu, att slippa känna så här.
Och vem försöker jag egentligen lura? Hur jag än kämpar så kommer jag inte undan smärtorna. Bara lite irriterande att det dyker upp nya men jag måste nog acceptera att jag inte får någon hjälp hur högt jag än skriker.

Det som känns bra är att jag har fått höra att läkaren har dåligt rykte! Han kallas "den gamla dinosarien" och min vän som jobbar inom landstinget har varit med om både det ena och andra. Så känns lite bättre att det inte bara är jag som råkar ut men förjävligt att han tillåts fortsätta.
Vad jag ska göra nu? Vet inte, låssas att det regnar!
Nån medicin tar jag inte ut och stoppar i mig förens någon bevisat svart på vitt att jag har epilepsi.
Jag vet vad jag borde göra men har bestämt mig för att sluta "bråka" med läkare, det leder ingen vart och jag mår inge bättre av det ändå.

Lite glädje finns det i all hopplöshet.
Sen senaste höjningen av medicinen så är smärtorna i lungorna sååå mycket bättre, nästan som förr och det är underbart att jag inte behöver göra ett nytt medicinbyte just nu :-)
Det är bara en liten, liten grej. Den tar inte ledvärken som gamla gjorde men jag klarar att stå ut med den, hellre det än att ta tillbaka gamla medicinen!

Nu får jag hoppas att jag får tillbaka benen, balansen och slipper dubbelseendet så är livet nästan komplett igen :-)
Jag måste vara glad för hur långt jag har kommit sedan slutet på oktober och vara nöjd med det och bara fortsätta frammåt.
Bli lycklig igen!

Ta hand om varandra! Kram