Clara ryktar Ztar, hon har aldrig ryktat en häst förut men är jätteduktig.

Jisses vilken dag och ändå har inte ens halva dagen gått...
Det blev ingen buss i morse då barnen ville ha sparkcyklarna med sig och jag skulle ändå prata med fröken då Clara skulle på BVC 10.30 och få spruta och skrivas över till skolsköterskan. När jag ska säga hejdå till Clara kommer Gabriel rusande och skriker; gympakläderna mamma! Shit...totalt glömt bort då jag hade BVC och gummistövlar till Claras utflykt i huvudet och tydligen fanns det inte mer plats ;-)
Så jag fick åka hem och hämta gympa påsen och åka tillbaka och lämna den i skolan och när jag kom hem var det bara en dryg timme tills jag skulle tillbaka för att hämta Claraså nån dusch blev det inte utan jag fick lägga mig och försöka vila lite då jag var stressad och anfådd, ingen bra kombination.
Hämtade Clara vid tio och åkte ner och när vi kom fram fanns ingen parkering så vi fick sitta och åka runt några varv för att några hade dubbelparkerat. När vi äntligen kom in började fröken krångla, hon skulle inte stå på ett ben, inte böja sig frammåt då läkaren fick kolla ryggraden, ingenting och krokodiltårarna rann.....jag kände att jag började bli vansinnig vid det här laget men var tvungen att försöka vara lugn. Det tog en kvart innan hon gjorde det hon skulle och sist fick hon sprutan och vi kunde åka tillbaka till skolan, det tog så lång tid att hon nu missat lunchen men goa fröken hade sparat till henne så hon fick äta direkt.

Jag kommer att bli galen om hon fortsätter att vara en drama queen för att slippa undan saker, att gråta biter inte på mig då dessa krokodiltårar syns alltför väl men pappa går tyvärr på dom.

Nu blir det vila så jag orkar fixa eftermiddagen för nu gör det ont och är tung i bröstet.

Ha en bra dag! Kram

Jag följde barnen till bussen i morse, dom skulle få åka själva. Clara har aldrig åkt utan vuxen så det var pirrigt och när vi står där kommer hon på; mamma, vem ska lämna mig? Ska jag lämna mig själv idag?
Jag tänkte inte på det men det är också första gången att komma till skolan utan vuxen, måste kännas konstigt. Gabriel var så snäll och följde henne ända till dörren där han sa hej då och mammahjärtat blev varmt. Jag hade inte sagt någonting alls om det utan det gjorde han själv för att han är en go storebror <3

När jag var tillbaka hemma så var jag hemskt anfådd igen och började torrhosta samtidigt som jag försökte andas lungt.
Jag fick sätta mig och dricka lite vatten och efter ett tag blir det bättre.
Efter några timmar blir det sämre igen och det rosslar i lungorna när jag får ta i för att andas, när jag andas in blir det som en kramp i magen som gör att magen dras in och liksom stannar till...
Nu är det läskigt och jag känner att jag absolut inte får så mycket luft som jag behöver och jag börjar känna panik. Jag känner mig så maktlös när jag inte kan styra över mig själv och skräcken kommer och jag tar telefonen och är beredd att ringa112. Jag går ut på verandan och sjunker ner mot staketet och sitter där och försöker få kontroll på andningen och efter ett tag (vet inte hur länge ) känns det lite bättre och jag bestämmer mig för att låta bli att ringa, det är bara i nödfall för Gabriel mår så fruktansvärt dåligt när jag är på sjukhus. Han blir rädd!
Jag blir galen snart, hela bröstet värker och det känns som om det har kramp, hela situationen är så knäpp och det jobbigaste är att jag inte vågade säga något till gubben för då skulle han bli så orolig och det räcker med hans magsår ett tag.

Jag kan ta smärtan, jag dör inte av den men att inte kunna andas är hemskt och det räcker kanske med ett andningsuppehåll till....

På kvällen bad Gabriel att vi skulle gå en liten promenad med Vilja så vi gick lite längre än till busshållsplatsen så han fick se vad det var för vägarbete.
Det gick ganska bra och var skönt att komma ut och röra på sig.