Hela natten har jag haft denna vidriga smärta. Jag fick sitta och halvsova för att kunna andas skapligt. Det hade varit lika som om jag själv kört in en kniv i lungan och vid varje andetag vrider jag om kniven ett varv.
Det är så hemskt jobbigt och jag kan inte förstå varför jag ska ha sån fruktansvärd otur. Alla som har fått proppar i lungorna har blivit helt bra efteråt. Av alla läkare som jag hade i Uppsala var det ingen som hört att det här har drabbat någon annan.
Jag skulle vilja se hur mina lungor ser ut inuti! Alla ärr.
Sista röntgenbilden i falun som jag fick se var det saker i vänster lunga som dom inte kunde förklara, som inte var ärr.
Hur ser det ut om 10 år?
Det är skrämmande.

På eftermiddagen ville barnen så gärna åka och bada så jag och Anders packade in oss och åkte till tjärnen.
Clara har blivit en liten fisk i vattnet. Sååå modig och vill så gärna lära sig att simma.
Gabriel leker helst på stranden men innan vi åkte så simmade han med Clara.
Mina älskade underbara ungar <3

Vi har nu fått låna en husvagn och bil (får inte dra någonting med våran buss) så på måndag efter jag varit hos läkaren så åker vi :-) Hoppas jag!
David och Isabelle bor här och tar alla djuren. Hunden, kaninerna och marsvinen. Perfekt!
Det är bara synd att pappa är så dålig att dom inte kunde följa med :-( Jag hoppas att operationen gör honom bättre för det är så jobbigt att se att han bara är en spillra av sig själv.
I kväll åkte Anders med barnen till stugan så jag får vila så det inte blir värre och semestern blir sabbad.
Vad skulle jag göra utan honom?

Ta hand om varandra! Kram

Det gör så ont
både utan och innan,
det gör så ont att inte kunna se.
Smärtan vrider sig och drar ner mig under ytan.
Jag vill så gärna, önskar och ber.
Bara ett ögonblick, en glimt.
Det är så mörkt, jag famlar fram.
Jag skriker, det ekar, dånar.
Det är svårt att gå, finns ingen hjälp.
Ensam famlar jag fram, snubblar och söker. Smärtan dödar mig, långsamt slocknar min glöd.

/Catarina