Helgen har varit jobbig, smärtan har gjort mig nedstämd och irriterad. I lördags skulle vi städa i vårat sovrum och flytta in ett skåp från Davids rum och utan Anders hade jag inte suttit här nu. Det är skönt att det är klart och det hade varit underbart att få njuta av ett rent och mysigt sovrum om jag bara slapp ha så ont.
Clara sov hos mormor och morfar på natten så idag var vi och hämtade henne och så tittade vi förbi syster som hade lite kläder till Clara :) Tack för det!
Nu sitter jag här med början till migrän och har nyss tagit medicin så jag hoppas att jag slipper.
I morgon är det sjukgymnasten och läkaren ska ringa till mig så jag hoppas att jag kommer iväg, hade varit skönt då jag inte kunnat vara där sedan oktober!

Jag försöker hitta tillbaka till min glöd igen men det är så svårt, jag vill så gärna.
Jag tror att det gått så långt att jag har svårt för att se och hoppas på att framtiden skulle bli bättre. Jag avskyr att tjata och tigga och be och det är precis vad jag gjort och det hjälpte inte, ska det behöva vara såhär i svensk sjukvård? Jag är stark pskykiskt som tur är men jag förstår dom som får deprissioner när dom är sjuka! Jag tror att jag blivit så stark av allt som jag varit med om i mitt korta liv att inget kan få mig över kanten! Vad kan vara värre än att mitt barn dör? Eller att leva gömda som vi gjorde -99? Ständig förföljelse under flera år? Alla sjukhusvistelser med barnen? Jag har varit nära döden två gånger, första gången var jag 18 år och hade hjärnhinneinflammation och hade jag kommit in nån timme senare hade det varit slut. Två veckor efter att Clara föddes fick jag propparna i lungorna och det var också nära, dom satt inte bra till alls.
Mycket har hänt i livet och mycket jag inte vill ta upp här har format och stärkt mig,

Ta hand om varandra! Kram


Bilden& texten har jag fått låna från Den värkiga verkligheten& gemenskapens sida (facebook)
www.text&dikter.n.nu