Jag är så tom, tömd på all energi. Det finns ingen glädje inom mig längre, inget hopp. Jag är så besviken och ledsen på läkare.
Den 27 mars skickade jag ett tredje brev via internettjänsten mina vårdkontakter och fick svar efter en dryg vecka, trodde jag! Det var bara en notis att det blivit läst och läkaren kommer att kontakta mig så fort som möjligt. Fortfarande inget! Jag känner mig så utlämnad och ensam och besviken.
Andra kontakten blir jag ifrågasatt om jag tror att det verkligen kommer att fungera! Hur sjutton ska jag veta det innan jag har fått försöka? Jag måste göra allt jag kan eftersom ingen annan gör något eller bryr sig, jag vill inte ge upp.
Min man sa en dag, tänk om jag kunde få tillbaka min Catarina igen! Ja, det är det enda jag någonsin önskar. Jag saknar mig!

Jag förstår inte hur jag ska orka fortsätta när alla fäller krokben på mig så fort jag försöker ta mig frammåt!? Det gör så ont och det är så jobbigt att resa mig upp gång på gång att enklast vore att ligga kvar.
Tänk om det någondag kunde komma någon och sträcka ut handen och hjälpa mig upp!
Ge mig tillbaka lite självkänsla och stolthet, det är min enda önskan just nu.

Kramar