Nu är det precis 11 år sen jag fick begrava min älskade son. Det tog tid eftersom vi bestämde att skicka honom på obduktion, först sa jag blankt nej, jag ville absolut inte men efter några dagar och mycket disskutioner så sa vi att det är säkrast att få veta varför utifall att vi skulle få flera barn. Vi ville absolut inte vara med om det här igen.

Och visst var det tur, vi båda bär på gener för en genetisk njursjukdom som gör att njurarna blir förstorad så lungorna inte kan utvecklas och det heter Potters syndrom. våran son hade värsta typen, det finns olika och som längst så hade ett barn levt 11 dagar. Med Gabriel och Clara fick vi åka till Uppsala på klinisk genetik och göra moderkaks prov. Både Clara och Gabriel är anlagsbärare som vi.

Tänk att träffa någn med samma genfel, det var en på flera miljoner men jag lyckades. Det var absolut ingenting som jag tänkte på med mina andra barn, man förväntar sig att få ett friskt barn tan några som helst skavanker men med facit i hand så har man en otrolig tur om det går bra, det är så mycket som behövs gå rätt och det är otroligt dom gånger det gör det så man ska vara väldigt tacksam för dom fina barn som man har.

Begravningen var vidrig, innan skulle vi bestämma blommor, musik och allt annat men jag orkade inte, jag brydde mig inte alls utan jag var instängd i min bubbla. Anders och prästen fick göra det mesta, jag sa bara ja. Visst ångrar jag mig, lika så att jag inte tog några kort!!! Sjukhuset tog kort men på alla kort har han mössa på sig och så blev det fel så korten var i färg! Det skulle vara svartvita då det ser lite läskigt ut när läpparna är blålila och naglarna blå så det var inte så kul men min syster fixade svartvita kort åt oss.

Barnen fick välja en låt som skulle spelas och dom valde teddybjörnen fredriksson, Johannes var då 8 och David 6 år.

Vi var bara dom närmaste på begravningen, det räckte gott och väl. Jag kommer inte ihåg så mycket av själva begravningen, jag bara grät och tyckte att livet var så fruktansvärt orättvist. Där låg min son, i den allra minsta kista som fanns och jag skulle aldrig mer få se honom, hålla honom i mina armar.

När kistan skulle sänkas ner i det enorma hålet i jorden så gick mitt hjärta i tusen bitar och jag hör någon skriker NEJ! Jag vet inte vem det var, tror det var Anders lillebror, det var fasansfullt! Sen skulle vi bara lämna honom där och åka hem! 

Efteråt samlades vi hemma hos oss men det kommer jag inte heller ihåg någonting av förutom att jag bara ville att alla skulle åka, jag ville vara själv.

Det tog väldigt länge innan jag villeträffa nån, prata i telefon eller åka och handla, Anders fick sköta allt för jag orkade bara inte träffa folk så jag isolerade mig totalt men som tur var så har jag helt underbara vänner som inte accepterade det, dom ringde tills jag pratade, kom på besök.

Då fick jag verkligen veta vilka mina riktiga vänner var <3

Så nu 11 år senare så finns känslan fortfarande kvar hos mig, den kommer aldrig att försvinna.

Kramar Catarina