Jag vill bara gråta men mina tårar är slut, det gör så ont i mig.
Undrar hur du hade sett ut? Hade du liknat nåt av dina syskon? Hur hade du varit? Gillat sport eller teknik?
Mina tankar far runt i huvudet och det finns inga svar, jag har så många frågor.

På eftermiddagen åkte vi ner till malung och köpte en blomma till graven men den blomsteraffären jag brukar handla i är stängd och den andra hade inte alls det jag ville ha så det blev bara tre rosor med lite grönt i.
Jag brukar köpa en kruka med ett litet arrangemang i och det är perfekt.
Vi åkte till graven och tände våra ljus, jag stod kvar en stund när resten börjat gå tillbaka till bilen, det var -17 grader så småkottarna frös.
En saknad och en längtan som inte riktigt går att ta på, mitt barn! Det är så ofattbart, kan inte förstå.
11 år har det gått men samma känsla finns kvar inom mig, förtvivlan, hopplöshet och den djupa sorgen. Imgen mamma borde få begrava sitt eget barn!

Men om jag ska vara klok och förnuftig och trösta mig själv ( vilket jag inte alls vill idag) så kan jag tänka så här, om Joakim levat så hade jag nog inte haft Gabriel och Clara!

Det här inlägget blev rörigt och inte alls som jag hade tänkt mig men jag kan inte tänka klart, jag är så trött och ledsen och har så ont så det bara snurrar i mitt huvud.

Jag älskar dig min son