Varför kommer allting sånt som jag gömt undan i min tunga ryggsäck fram när jag mår som sämst? Det var en som sa att minnen inte kommer fram förens man klarar av att hantera det. Vet inte riktigt om jag kan hålla med. Känner mig inte upplagd eller stark nog för att behöva tänka på det också. Det är mycket som hänt i mitt liv, mycket sorger.
Själva misshandeln av mig är inte så jobbig utan värst var det när barnen fick stryk! Det var både psykisk och fysiskt. Det tog jag inte utan flyttade och det tog riktigt hus i helvete och tre års hot. Även misshandel och barnen kom inte undan dom helger dom var där.
Det hela slutade med att polisen blev inkopplad och min stackars son hamnade i polis förhör endast sex år gammal! Såklart sa han inget om sig själv utan det enda han sa var att pappa slår min mamma. Vilken sexåring anger sin förälder? Särskilt som han kämpade för att få sin pappa att tycka om honom.
Vi fick tillslut gå under jorden! Jag fick inte tala om för någon vart jag skulle, inte ens mamma och pappa. Byta telefonnummer. Mina stackars barn förstod ingenting och jag visste inte hur mycket man berättar för en fyra och sexåring. Det var fruktansvärt, pojkarna fick sluta dagis och sex års och jag grät för deras skull och förbannade mig själv som utsatte dom för det här bara för att jag var ung och dum och inte kunde se vad han var för person. Samtidigt som jag bröt ihop så var jag tvungen att se till så det blev som ett äventyr för grabbarna, en semester helt enkelt för prata illa om deras pappa inför dom skulle jag aldrig göra så då kunde jag inte säga sanningen heller. Jag vet att dom frågade varför dom inte skulle åka till pappa eller varför dom inte fick ringa men jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Det är borta!
Han hotade socialen och blev helt galen när han fick reda på att vi bodde på hemlig ort men likförbannat så tog det 3 månader så fick han träffa dom med soc som sällskap. Han snackade sig ur allting och vände allting emot oss. Det var mitt fel allting och det var väl klart att han blev arg på mig när han blev tvungen att betala underhåll! Såklart!!!
Nej det är jobbigt att se tillbaka på allt som hände då och värst av allt är ju att barnen blev inblandade i allt.

Det här är ingenting som jag pratar om men min man vet vad vi gick igenom då, eller lite iaf.
Jag träffade honom precis två veckor innan vi gick under jorden så det var extra jobbigt. Jag var säker på att han skulle dra sig ur när han fick reda på det men han stannade och stöttade mig hela tiden.
Det var en liten bit ur mitt liv! Jag skulle kunna skriva en bok om bara den upplevelsen, så mycket finns det att berätta. När jag läser igenom det jag skrivit så känns det bara rörigt och jag får god lust att radera alltihop men varför egentligen? Det är rörigt i mitt huvud bland alla minnen och det finns minnesluckor!

Ta hand om varandra!