Idag har det varit lite annorlunda. Dagis är stängt i två dagar så Clara har varit hemma. Det enda hon har gjort är att tjata! "när kommer Gabe" hon har varit totalt handlingsförlamad. På fm gjorde hon ett kort till sin pappa som fyller 40 år i dag.

När sen skolan slutade så gick jag med Gabriels cykel och Clara cyklade till busshållsplatsen för att möta Gabriel. Glädjen var stor när bussen äntligen kom :)
Dom lekte sen i lekstugan och bjöd ut mig på mat och det är så underbart att se hur fint dom leker med varandra.
Innan bolibompa var det bad dax. Idag skulle dom få skumbad tänkte jag och dom blev jätteglada. Jag ångrar mig djupt! Dom badade nog i en timme och det var tyst och lugnt, kvart i sex skulle jag gå in och ta upp dom och får världens chock!!! Vatten över hela golvet och skum överallt, på väggarna, golvet och hur mycket som helst i badkaret. Jag tror att det enda jag sa var: upp ur badkaret och in i duschen. Det var nog det enda jag förmådde säga. Dom hade hällt ut nästan två liter badskum i badet! Har aldrig varit med om att dom gjort nåt liknande nån gång. Gabriel frågar alltid om allting först. Men dom fick torka upp allt vatten och ta reda på efter sig.
Clara somnade i soffan till bolibompa och Gabriel kvart över sju så det var inga problem att somna iaf ;)

Nu sitter jag här ensam och tankarna rusar runt i huvudet. Jag får inte riktigt tag i dom och känner mig så stressad. Vet inte varför.
Jag måste ta tag i mig själv nu, sluta tänka på alla andra i första hand. Det är svårt men jag måste våga beställa tid på vc och försöka få någon att förstå och hjälpa mig. Jag vet hur det kommer att bli, gå hem och vila lite lilla vännen så ska du se att det känns bättre om några dagar! Det är det typiska svaret och det är därför som jag är rädd, rädd att offra en massa energi som jag inte har, på någonting som jag egentligen inte tror på och som jag hade kunna lagt på mina barn!
Men nu har jag kommit fram till att jag måste om jag ska orka och klara av det här. Jag måste få hjälp. Jag ska samla mig och ringa i slutet av veckan.

Ta hand om varandra! Kram

Clara väntar på bussen & storebror

Jag gråter för att jag är rädd! Jag gråter en tyst, ensam gråt inombords.
Jag är så rädd för vad som kommer att hända med mig! Jag får fler sjukdomar och vart tar det stopp? Kan jag bli frisk igen?
Jag kan inte få bli sämre...vad händer med mina barn då? Jag vill inte att mina barn ska ha en sån uppväxt där allt handlar om deras mamma och inte om dom själva. Jag skulle så gärna vilja trycka på stoppknappen och sen rewind. Få en chans att ge Clara den mamma som hon förtjänar! Ja alla mina barn, dom kommer inte ihåg hur jag var innan jag blev sjuk för snart fem år sen. Det är hemskt!
Jag försöker så gott jag kan men det är inte nog!
Jag känner mig fullständigt maktlös och helt utan kontroll över vad som kommer att hända med mig och det skrämmer livet ur mig.

Jag är också rädd och orolig för min pappa. Han har bara sådär blivit jättegammal och för några veckor sen så blev han riktigt dålig. Mamma trodde att det var en liten stroke eller värmeslag men efter det så är han så trött och glömsk och det är så hemskt! Jag vill ha kvar min pappa som han var! Jag känner mig som en liten flicka igen.
Jag vet att han är gammal men det spelar ingen roll. Han måste få finnas där jämt! Så är det bara och jag kan inte ens föreställa mig någonting annat.

Nej, just nu är jag den mest sorgsna lilla flickan som finns. Tårarna rinner ljudlöst ner över mina kinder.
I morgon så kommer jag att le och ingen kan se vad som finns inuti mig för det gömmer jag långt bak i min tunga ryggsäck tills jag en dag orkar plocka fram det och prata om det.

Ta hand om varandra! Kram