Ska försöka skriva lite men det kan bli trassel. Förra gången jag var vid stugan så kom bara hälften vad jag skrev upp och det är nog för att mottagningen är så dålig här. Jag måste ha telefonen i ett hörn och kan inte röra den för då försvinner mottagningen helt.

Idag har det varit en sorgens dag! Idag var begravningen an den lilla tjejen, eller liten, 17 år blev hon bara och det är hemskt. Undrar när det kommer att sjunka in att hon är borta? Den glada härliga tjejen som stod sin mor så nära. Jag förstår inte, vill inte förstå!
Jag hoppas begravningen var vacker och att den blev precis som hennes föräldrar önskade. Jag tänkte på dom alla idag kl.11.00 och önskade att jag hade kunnat vara där som ett stöd. Man kan fråga sig varför hur många gånger som helst men ändå aldrig få ett svar, för det finns inget! Varför barnen? Vi ska inte behöva begrava våra barn? Det är fruktansvärt och den känslan går inte att beskriva. Det går heller inte att jämföra när min son dog eller min väns dotter nu. Det är på helt olika sätt med olika sorg då vi aldrig hade hållt i eller fick lära känna honom innan han dog men hennes dotter var 17 år och det fanns så många band med så många människor. Nej sånt här borde inte få hända! Tänk om bilisten hade varit mer uppmärksam!
Sorgen är tung och det här river upp mina sår fast än det är snart 11 år sen.
Jag begravde då en bit av mitt hjärta och den får jag aldrig mer tillbaka!
Vi måste ta vara på varje dag varje minut av våra liv, en sekund så kan allting vara förändrat! Och det går inte att önska sig tillbaka och få allting ogjort. Undrar hur många gånger som jag önskat att jag skulle ha vetat om hans sjukdom så jag hade kunnat göra någonting. Fast ändå vet jag att dom inte hade kunnat rädda Joakim. Ingenting! Jag var skräckslagen då jag blev gravid med Gabriel. Har han samma sjukdom? Vi fick göra moderkaks test då och efter många nervösa veckor fick vi svaret att han "bara" var anlagsbärare som vi. Både Gabriel och Clara är det, men risken att dom träffar någon med samma anlag är minimal. Jag och Anders hade otur! Det är 50% Chans att barnet inte kan leva eller lever ca 10 dagar. 25% chans att barnet är helt friskt och 25% chans att barnet blir anlagsbärare och det betyder att sjukdomen ligger latent i kroppen och den bryter aldrig ut. Det beror på vilka av mina och Anders gener som blandas, en sjuk och en frisk eller båda våra sjuka som i Joakims fall. Vi har många sjukdomar som ligger latent i oss utan att vi blir sjuka men det är när vi träffar en partner med samma som det drabbar våra barn. Tyvärr! Hade jag inte en aning om förut men dom var så bra i Uppsala på klinisk genetik som förklarade allting så bra för oss. Och som fick oss att förstå att vi inte hade gjort något fel och att vi inte hade kunnat göra någonting för att rädda Joakim <3 Dom var helt underbara där!
Sorgen finns alltid men vi lär oss att leva med den!

Ta hand om varandra! Kram

Sitter och tittar på djurpolisen på animal planet. Jag blir så arg, ledsen och besviken över hur en del behandlar sina djur. Stora som små!
Varför skaffar dom ens djur när dom inte kan/vill ta hand om dom? Folk har hästar men har inte råd att ge dom mat eller veterinär vård eller ens hovslagare. Hur tänker dom? Varför inte sälja eller lämna dom till djurpolisen direkt? Egoister säger jag! Det är ju enbart för deras egen skull som dom behåller dom.
Eller familjen som flyttade och tog med några hundar men lämnade en tik och fyra valpar ute på gården utan mat och vatten! Så gör inte en frisk människa.Det värsta är att dom oftast kommer undan för dom har så svårt att spåra dom när dom flyttar. Tyvärr!

Annars har dom hårda straff för djurplågeri i Houston. Det verkar behövas och det bästa är att dom kan sätta in djurförbud på en person.

Tycker vi i sverige är för snälla. Ofta får dom som missköter sina djur många chanser och det tar väldigt lång tid innan någon gör någonting. Det är mina erfarenheter, vet inte hur det ser ut på andra ställen.

Djuren har inte en chans! Dom behöver oss och litar på att vi tar hand om dom.

Sov så gott! Kram

Har hjälp David att flytta till Älvdalen idag. En risig men ganska stor etta. Han har fått ganska fint även fast vi tiggt ihop möbler och sånt från olika håll :) Nu har jag en lista med saker som fattas och det var inte lite...en massa saker som vi inte tänkt på. Blir nästa vända då han skulle ha dit akvariumet. Det känns lite sådär att lämna honom ensam ;) Det är svårt att inse hur stora dom blivit!
Gabriel och Clara har haft det jättetråkigt, fanns ju ingenting att göra där han bor. Vid förra stället fanns en jättestor lekpark som dom kunde vara i.
Vägen ner mot Fiskarheden känns exta lång i kväll, kanske kan vara då jag är helt slut efter all packning. Det blev en lång dag!

Gav barnen en varsin tablett ask och det var dumt! Gabriel flippade ur och sitter nu och retar och killar lillasyster så hon skriker i högan sky. Jättejobbigt att lyssna på när man är så trött i huvudet. Världens socker kick fick han.
Stackars Anders som gick upp 03.30 i morse och har kört på hela dagen!

Nu har vi kommit till Lima så nu är det inte långt kvar hem iaf och då är det sängen för småttingarna och soffan och en bra film för dom stackars trötta föräldrarna ;)

Har iaf sovit jättegott i nya sängen :) hade inte alls ont i ryggen när jag vaknade. Är jättenöjd!

Ta hand om varandra! Kram

Nu har jag precis fått sätta mig ner...Barnen i säng och det mesta undanplockat. När Anders kom hem från jobbet så började han skruva isär våran säng :) nu står den på verandan och jag hoppas verkligen att någon svarar på annonsen.Nu är det bara resten kvar! Möblera om lite och köra akvariet till mamma och pappa. men det tar jag sen, det här räcker för ett tag ;) Ska bli så skönt att få lägga sig i nya sängen i kväll :)

I morgon ska vi köra ett flyttlass åt David till Älvdalen. Det kommer bli en tuff dag, när Anders är på jobbet så måste jag och David packa allting som ska vara med. Möbler och allt småplock som handdukar, lakan, sovsäckar, alla skolsaker. Det är hur mkt som helst.

Jag har inte en aning hur jag ska klara av det här! Det kommer bli tufft och det värsta är nog att när jag egentligen inte orkar mer så blir jag sur och grinig ist för att säga stopp och så drabbar det alla. Det är mitt stora problem för jag vill så mycket. Jag vet om det men kan inte ändra på mig för varje gång jag tänker på det så blir det att jag tänker "en liten stund till klarar jag" och så slutar det med att jag gör klart. Jag gillar inte att lämna saker halvgjorda. Det jag har lärt mig är att skjuta undan smärtan, inte känna efter och kör i 200km/h för då "hinner" jag inte känna. Sen kommer det när jag stannar upp och då är det försent!

Ibland kan jag tycka att det är värt det annars skulle jag inte kunna göra mycket utan ligga i soffan och stirra i taket. Det är inget liv!

Det är konstigt hur kroppen fungerar. Jag kommer ihåg hur jag var innan och som jag är nu är det precis som om jag fått en nittiårings kropp över en natt. Jag blir så avundsjuk på alla som har en massa energi och springer hit och dit och alltid gör någonting. Det VAR jag och jag vill att det SKA vara jag. Huvudet vill men inte min kropp! Det är nog då det blir kaos i mitt huvud.

Ta hand om varandra! Kram

Äntligen har jag tagit mig i kragen och beställt en tid för att göra en synundersökning. Jag tycker inte att jag har råd med nya glasögon men gör det så att mina ögon blir bättre så är det bra. Sista synundersökningen jag gjorde var nog -97. Glasögonen som jag köpte då har jag inte kunnat ha då dom sitter jättetokigt.
Men jag tror inte att det bara är det utan att Rocasean oxå som gjort att jag ser så dåligt nu. Igår när jag kom ut så rann ögonen och gjorde jätteont. Jag kan inte förstå varför det gör ont?

Nu blir det vila och så ska jag försöka skapa lite ordning i kaoset i mina tankar.

Ha en bra dag! Kram

Teknikern dök upp på eftermiddagen och började spruta lekstugan, getingarna har flera olika ingångar och han trodde att dom hade gjort gångar i väggen så det var svårt att komma åt. Hjälpte det inte så skulle vi ringa på fredag igen. Vi hittade ett till bo i huset, ovanför grovingången var det ett jättestort! När han sprutade så rasade det fullt i getingar ner på trappen men det var lättare att komma åt. Hoppas vi blir av med dom nu. Rädd att barnen blir stuckna.

När Anders kom hem så åkte vi ner till Malung. Jag skulle på blomsteraffären och beställa och skicka blommor till begravningen av min älskade väns dotter :( Jag har ingen möjlighet att åka dit och vara med så jag beställde jättefint arrangemang till kistan och sen en orkide till min vän. Tillslut ett telegram med en gåva till barncancerfonden, passar väl inte så men tycker det är viktigt att dom får pengar. Man vet aldrig vem som kan drabbas!
Jag önskar att jag hade haft dikterna som jag skrivit med mig dit för nu stod det alldeles stilla i huvudet på mig och det enda jag kom på att skriva på korten var "vi tänker på er" låter sådär, hade velat ha något mer personligt men det blir så när huvudet inte fungerar.

När vi är på väg hem får jag världens klump i magen :( jag vill gråta men kan inte...allt är så fruktansvärt och det är så svårt att förstå att det har hänt! Jag ser bara den glada tjejen framför mig. Hur kan hon vara borta? Det är inte rättvist alls! Klumpen bara växer och jag mår illa. Kommer på dagis och ska hämta Clara och ler...falskt! I kväll när jag blir själv släpper jag ut det och gråter...

Ta hand om varandra! Kram

Vaknar till en strålande dag. Solen lyser genom dimman och det är 7 grader varmt. Den här natten var hemsk! Har inte sovit många timmar alls...Drömt en massa konstiga drömmar och smärtan och värken som sliter och drar i min kropp. Halv ett i natt vaknar Gabriel och skriker att han inte kan sova för hamstrarna för sånt oväsen i hjulet. Jag blir livrädd att Clara ska vakna för två stycken vakna efter att ha sovit i över fyra timmar vore en mardröm. Det gick bra men Gabriel somnade inte om på flera timmar och Anders var jättesur då han skulle gå upp halv fyra och åka på jobbet. Så då kunde jag inte somna om. Jag avskyr dom här nätterna!

När jag satt här i soffan innan jag väckte barnen höll jag på att somna med the koppen i handen! Jag vaknade till precis innan jag tippade hela koppen...det hade varit pinsamt ;)

Nu ska det fixas frukost och sen ska småkottarna i väg till fritids och dagis :) Johannes kör dom idag.
Jag ska bara vila hela dagen. Har massor att göra eftersom jag inte gjorde någonting i går då vi hade främmande men tror jag struntar i det! Släpper det!
För några år sen hade jag absolut inte klarat av det så jag har kommit en bit på vägen :)

Ta hand om varandra! Kram