Idag har vi målat vid stugan. Både lekstugan och fönsterna på farmors stuga. Barnen var jätteduktiga och Anders rev verandan som var rutten och började på en ny. Det blev så fint! Tänk vad lite färg gör egentligen!
Jag är alldeles slut och varje del av kroppen värker. Har svårt att gå då fötterna gör jätteont och ena vaden har muskeln fått riktig spunk.

Anders får följa Gabriel på första skoldagen i morgon, jag har alltid följt alla barn dit, både för att han jobbat och säkert mitt kontroll behov ;)

Jag har tid på synsam i morgon och jag är hemskt nervös! Hur dåligt ser jag egentligen och är det bara ögonen eller någonting annat oxå?
Måste ta mig i kragen och beställa läkartid så jag kan få hjälp då jag är så tung andad. Det blir bara värre och värre och ofta blir läpparna blå. Det måste finnas nån hjälp så jag slipper det. När det blir jättejobbigt så får jag panik! Det är hemskt att inte få luft.

Fixar inte skriva mer idag.

Ta hand om varandra! Kram

Ska försöka skriva lite men det kan bli trassel. Förra gången jag var vid stugan så kom bara hälften vad jag skrev upp och det är nog för att mottagningen är så dålig här. Jag måste ha telefonen i ett hörn och kan inte röra den för då försvinner mottagningen helt.

Idag har det varit en sorgens dag! Idag var begravningen an den lilla tjejen, eller liten, 17 år blev hon bara och det är hemskt. Undrar när det kommer att sjunka in att hon är borta? Den glada härliga tjejen som stod sin mor så nära. Jag förstår inte, vill inte förstå!
Jag hoppas begravningen var vacker och att den blev precis som hennes föräldrar önskade. Jag tänkte på dom alla idag kl.11.00 och önskade att jag hade kunnat vara där som ett stöd. Man kan fråga sig varför hur många gånger som helst men ändå aldrig få ett svar, för det finns inget! Varför barnen? Vi ska inte behöva begrava våra barn? Det är fruktansvärt och den känslan går inte att beskriva. Det går heller inte att jämföra när min son dog eller min väns dotter nu. Det är på helt olika sätt med olika sorg då vi aldrig hade hållt i eller fick lära känna honom innan han dog men hennes dotter var 17 år och det fanns så många band med så många människor. Nej sånt här borde inte få hända! Tänk om bilisten hade varit mer uppmärksam!
Sorgen är tung och det här river upp mina sår fast än det är snart 11 år sen.
Jag begravde då en bit av mitt hjärta och den får jag aldrig mer tillbaka!
Vi måste ta vara på varje dag varje minut av våra liv, en sekund så kan allting vara förändrat! Och det går inte att önska sig tillbaka och få allting ogjort. Undrar hur många gånger som jag önskat att jag skulle ha vetat om hans sjukdom så jag hade kunnat göra någonting. Fast ändå vet jag att dom inte hade kunnat rädda Joakim. Ingenting! Jag var skräckslagen då jag blev gravid med Gabriel. Har han samma sjukdom? Vi fick göra moderkaks test då och efter många nervösa veckor fick vi svaret att han "bara" var anlagsbärare som vi. Både Gabriel och Clara är det, men risken att dom träffar någon med samma anlag är minimal. Jag och Anders hade otur! Det är 50% Chans att barnet inte kan leva eller lever ca 10 dagar. 25% chans att barnet är helt friskt och 25% chans att barnet blir anlagsbärare och det betyder att sjukdomen ligger latent i kroppen och den bryter aldrig ut. Det beror på vilka av mina och Anders gener som blandas, en sjuk och en frisk eller båda våra sjuka som i Joakims fall. Vi har många sjukdomar som ligger latent i oss utan att vi blir sjuka men det är när vi träffar en partner med samma som det drabbar våra barn. Tyvärr! Hade jag inte en aning om förut men dom var så bra i Uppsala på klinisk genetik som förklarade allting så bra för oss. Och som fick oss att förstå att vi inte hade gjort något fel och att vi inte hade kunnat göra någonting för att rädda Joakim <3 Dom var helt underbara där!
Sorgen finns alltid men vi lär oss att leva med den!

Ta hand om varandra! Kram